Senaste inläggen

Av Veronica Winbladh - 3 juni 2014 08:01

Jag växte upp med en farmor som helt öppet och ärligt berättade att visst spökade det hemma hos dem. Jajamen. Hon fick gå upp på natten och säga åt dem vara tysta. Trodde jag på det? Nja. Det kan jag inte påstå jag gjorde. Jag har vänner som påstår sig sett det ena och det andra. Trodde jag på det? Nja.

 

Det jag kan säga är att jag aldrig kunde säga att jag inte trodde på det. Så långt allt väl. Första gången jag kan säga att jag inte var ensam var så sent som 2005. Då kände jag det. Rädd? Mnja...Lite osäker så där. Jag brukar tala om för de som finns runt i kring att jag förmodligen inte pallar att se dem, så visa er inte. Så jag har erkänt att: Nä, jag är inte alltid ensam. 

 

Det finns mycket man inte kan förklara. Och som man inte ska förklara. Lite mystik i livet är bra. 

 

Här hemma har jag upptäckt att vi har någon med oss. Jag pratar med honom. Jag tror det är en han. Fast jag vet inte. 

 

Jag förlorade min farmor när jag var 19 år. Vissa saker vet man bara. När mamma kom ut till stallet och bad mig skynda mig in, visste jag. Och mitt dåliga samvete! Jag hade pratat med farmor bara nån vecka tidigare. Jag var på övernattningsvift på andra sidan stan, min kusin var hos farmor när jag ringde för att be henne kolla när det gick nån buss hem, för att visa upp sin nyfödde. Farmor bad mig komma över innan jag åkte hem...Jag var lat och hade det ok där jag var så det bidde inte så att jag åkte dit. Det var nog sista gången jag pratade med henne och jag var för bekväm och ego för att åka dit! Inte trodde jag att hon skulle dö!

 

Jag saknar min farmor. Det har jag alltid gjort. Jag har velat haft henne med. Visat henne barnen. Pratat när det varit svårt. Spelat kort och ätit mackor med salami och prästost. Livet är som livet är. Och jag brukar ändå prata med henne. 

 

Igår var jag på seans. Min första. Och inte min sista! Skeptisk? Mnja, liiite. Jag vet inte vad jag vill tro eller vad jag kan tro. Häftig upplevelse? Ja! 

 

Farmor kom och tyckte jag måste ta de lite lugnare. Hitta balans. Ja, hon kan inte ha mer rätt! Jag jobbar på det! Det ser du va?? Insikten av att jag har helt rätt angående mig själv känns bra. Det känns bra att hon inte dömer mig för det. För nåt. 

 

Magkänsla. Jag ska lita på min magkänsla. Jag brukar få rätt. Tyvärr. 

 

Så tack lilla farmor för att du kom. Och för att du finns därute. 

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 2 juni 2014 10:05

Japp, det är juni nu. En långhelg som schvischade förbi gav oss den första sommarmånaden. Jag är blek. Känner mig som strandad säl på en kobbe i Landet Ingenstans. Min ork och kraft tog slut efter halva 5 kilometersslingan i lördagsmorse. Jag fick ett sånt läskigt "bla bla bla" fall igen. Det är som om det tar stopp! Jag får inte åt mig andningen och återhämtningen tar alldeles för lång tid. Kallsvettig och yr.Trots att jag åt och förberedde mig...

 

Efter det var jag inte mig själv. Och är det inte nu heller. Jag förbereder mig för att åka inom ett par timmar. Jag måste åtminstone gå! För på onsdag smäller det! KoRuset. Nä, VårRuset;) Och då ska jag vara på topp!

 

Magen valde att jävlas med mig i går morse. Vilket gjorde mig ännu mer trött, sllö och sliten. Istället för springa eller gå valde jag soffan. Och det var skönt. Andningen är fortfarande inte bra...Jag låter som en storrökande tant på 80...Och nä, det är inget fel på mig. Alla mina värden är bra. Jag vägrar uppsöka läkare igen. 

 

Men nu skiter vi i min skrotkropp! Det som är bra med den är att värmer jag upp tar jag första grisbacken! Det är bra! Skavsåret är snart borta och ingen värk i ljumskarna! Det är bra! Och när jag ändå sitter här och klgar känner jag mig bättre. Den diffusa huvudvärken ska jag dricka bort. Som sagt, bättre att gå än inget alls.

 

Jag har fått i mig två thin crisp och en banan. Det är ju så med magen. Den vill inget ha nu. Jag tvingar i den ändå. För snart ska den prestera lite.

 

Just ja, långhelg var det ja. Vad gjorde vi? Jo, vi slappade, gjorde fint på balkongen, sprang 5 km, gick 6,2 km, delade en flaska vin, firade sommaren med några Corona med lime, åt en massa gott grillat, tacos och pastasås. Vi var och kollade på fina bonusdottern innan balen...Tänk att det snart är studenten!! Milstolparna för vuxenlivet bara trillar in...Firade bonussonens 16 års dag. Jag tycker det springer på nu! Våra "barn" är alltså i år, 19, 18, 16 och 14. Små vuxna. 

 

Det är både härligt och skrämmande. Härligt på det viset att de blir stora, har egna liv och sköter sig förhållandevis bra ;) Skrämmande för att man är inte längre nummer ett. De är inte beroende av oss för sin existens längre. Krävs de så kan de jobba, de kan laga mat och de får mer och mer att bestämma över.

 

Bara de är lyckliga säger jag! Och de står jag för! Jämför jag med mig och de smällar jag fått så har det gått bra. Jag vet att man klarar mycket. Det gäller bara att ha någon som tror på en. Som finns där trots allt. Som älskar en trots att man gör fel. 

 

Jag skaffade inte barn för att förverkliga mig själv. Jag valde att skaffa barn, för att jag kunde och ville. De är bara till låns. Jag sak ge dem de verktyg de behöver för att klara sig i livet. Precis som vilket däggdjur som helst. Visst, jag curlar jag med, jag är inte mer än människa ;)

 

Nu måste jag äta mer om jag ska orka jogga lite! Tjopp tjopp!

 

Ett råd på vägen: Lyssna på Gert. Världens bästa ord till unga människor på vägen framåt.

 

 

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 28 maj 2014 08:49

Jag ser mig själv obehindrat flyga fram! Upp för backar, nerför backar. Jag ser mig på lätta fötter och med schvung i steget avverka kilometer efter kilometer...


Nja. Det är väl inte hela sanningen;) Det är tur jag inte ser eller för den delen hör mig själv...Men, det går framåt. Backarna på BSK får mig verkligen att inse att jag lurat mig själv på plan mark att ha bättre uthållighet än jag har. Och det råder vi bot på nu! Jävlar vad jag piskar lungorna i de backarna!


Inställningen är hela grejjen. När jag släpper tanken på vad folk ska tycka om mitt flåsande och knallröda fejs, då går det.Då sätts koncentrationen på att prestera. Det är ju en av grejjerna som gjort att jag aldrig velat springa när nån ser mig. Det och att jag springer så sakta. Och jag har insett att för varje steg jag springer, springer jag om de som går...


Vårruset om en vecka. Kommer gå bra. Sen då? Tjejmilen lockar...Ska överlägga mer med mig själv...Frestande utmaning och trevligt sällskap. Skulle vara skitkul!!!! 


Onsdag idag. Tvättdag och Birsta. Det påminner mig om att boka tvättid så det blir av ;)


Fast just nu erkänner jag att sängen är skön och jag har lite hemarbete att göra, så jag blir kvar här en stund.


Love and peace!

Av Veronica Winbladh - 27 maj 2014 09:37

Tror jag nog att det är...Igår morse skippade jag promenad och jogg. Skjutsade bara barn och åkte hem och lade mig igen. Ooops! Men det var skönt med extra sömn mellan 8-10 en regnig måndag. Vardagslyx. Sedan gick resten av dagen i arbetssökarens tecken. Fick iväg lite intresseanmälningar mm. Det är lite jobb ute nu. 

 

Kvällen bjöd iallafall på tre km promenad och tre km jogging. Allt flöt trots regn och rusk. Nu imorse flöt det inte:( Blodsockerfall eller nåt...Men jag fick mig en 2,5 km promenad. Fiiina spår där vid BSK! Backigt och mjukt. Återbesök snarast med mer mat i magen om det nu vad det som spökade.

 

Och annars? Mötet igår gick väl hyfsat. Man får släppa det gamla och gå framåt. Det löser sig. 

 

Och andra små troll i vardagen. 

 

Jag är hungrig. Jag måste börja äta på morgonen om jag ska orka träna...Men hur? Gå upp fem för att äta och sova en stund? Yoghurt måste ju funka...Banan gör det inte. Ägg då? Ja, suck, ny dag imorrn med ny energi. Eller förresten det blir redan ikväll med resten av familjen. Jogg jogg jogg.

 

Dags för mailande och ringande och fixande! Tjong!

 

 

Av Veronica Winbladh - 26 maj 2014 10:57

Ja, vi börjar väl dagen att summera gårdagens EU-parlamentsval... Jag måste börja med att säga att jag säkert inte har kläm på allt eller är till hundra procent insatt. Meeeen. Jag vet var jag står. Och varför. Jag är röd. Jag är väl ganska mycket sosse i landet lagom. Och jag röstar vänster. Ja, jag väljer att rösta vänster för att ställa mig så långt från höger jag kan.

 

Jag villha värme och solidaritet i världen. Jag är naiv nog att tro på att människor som har det bra ska hjälpa andra. Vara med och betala på en trygghet till alla. Vi har ett ansvar. 

 

Alla människor kan inte vara högskoleutbildade akademiker. Punkt. Att vilja arbeta med service i någon form kan inte längre klassas som sämre! Vem ska stå och sälja allt det som de välbärgade behöver? Vem ska ta hand om deras barn, gamla och de själva? Vem ska laga deras bilar? Listan kan göras lång och jag orkar inte det!

 

När jag som "vanlig" arbetare har gett 45 år av mitt liv till land och stat vill jag vara säker på att jag får ha det bra efter det jag bidragit med. MIn tid, mitt kunnande och min kropp. 

 

Jag är livrädd för privatisering! Jag tycker att viss konkurens ska finnas, ingen kommun eller landsting ska kunna luta sig tillbaka och inte fortsätta förbättringen. Meeen. Jag utgår från mig, som löntagare. Jag vill inte ha ett land som skiter i sina medborgare! Kommun och landsting ska inte säljas ut mer till privata aktörer. Välfärd ska inte drivas i vinstsyfte. Människor väl och ve ska inte ha det priset som sätts idag. 

 

Moderat politik och Reinfeldts ögon har alltid skrämt mig. 

 

Angående SD. Ja, vad säger man? De har fått så mycket gratis reklam och kunnat se på när deras varumärke växer. Det har etsats sig fast hos Sveriges befolking. Enkel matematik. Sådana här åsikter och partier får ett uppsving när befolkningen ledsnar. Vi har haft en blå regering som urarmat landet på åtta år. Vi har fått ett hårt klimat där medmänslkighet blivit fult. Vi bryr oss inte längre om någon annan än oss själva. Människor som kämpar mot arbetslöshet, sjukskrivning, utbrändhet och utanförskap blir egoistiska och själviska. Vi söker en syndabock.

 

När vi ser ökad brottslighet, våldtäkter, tiggeri och mer invandring i dåliga tider så reagerar vi. På fel sätt. Jag kan inte tänka mig hur det är att leva som flykting. Jag vill inte veta och jag ber om att aldrig få veta det heller. Missnöjet mot människor som invandrar, själ våra arbeten och beter sig illa, beror inte på de människorna. Visst de har en annan kultur och annan syn. Meeen, det är politiken bakom som är fel. Släpp inte in fler än vi kan hjälpa. Släpp inte in fler än vi kan erbjuda ett liv som Svensk medborgare. Det ska finnas arbete till de som kommer hit. 

 

Jag tycker det är fel att släppa in människor, låta dem rota sig, föda barn, gå i skola och leva här bara för att slänga ut dem efter flera år. Hur känns det liksom. Vi får sluta vara mesig. Stäng grindarna vi insläppet ett tag. Se helheten. Ett land som inte blomstrar och har problem är inte en bra plats för människor som kommer från krig, terror eller katastrofer. De behöver hjälp, vård och ett löfte om trygghet. Det tycker inte jag vi kan ge alla som det ser ut nu.

 

Meen, istället för att se problemet skyller vi på oskyldiga individer och röstar rasistiskt. Återigen, jag förstår varför vågen sprider sig nu i missnöjets Europa. Meeen, jag vet också att det inte är ett bättre alternativ. 

 

Som i alla relationer måste vi älska oss själva och må bra för att hjälpa andra. Som Sverige känner sig idag är vi inga bra värdar för människor som har det svårt. Jag tror på solidaritet och medmänsklighet. Trots allt. Och vi kan inte hjälpa alla. 

 

Jag som röd med lite grönt, tycker inte att det är fel att värna om mitt land. Vi har sår, ekonomiska sådan som behöver läka. Som det är nu erbjuder vi inte ens oss själva rätt hjälp och stöd. 

 

Så jag ber alla politiker i maktposition att tänka lite mer på Sverige just nu utan att tumma på medmänskligheten. Just nu måste vi få bukt på den "rasistiska" vågen som jag är helt övertygad beror på missnöje och det faktum att många tycker synd om SD som blivit mobbad i media och av begfolkingen. Det är felriktade medmänsklighet...

 

Vad röstade jag på då? Vänstern och Malin såklart! Och lycklig för Gudrun är jag också. Vilken kvinna.

 

Min drömmix i politiken är: V, S, Mp och FI. Välfärd, hälsa, miljö och jämdställdhet. Med mänsklighet och solidaritet. Kan man annat som proletär? Lev som du lär! 

       

 

 

Av Veronica Winbladh - 22 maj 2014 10:48

Jajamen! Här kommer ett inlägg som genomsyras av pigghet, hurtighet och kärleken till livet! Positiviteten haglar! Jag har bara börjat än...Dagen kunde inte få en bättre start. 

 

Jag vaknade stel, öm och död. Väcker barn, dricker kaffe, somnar med telen i hand och bestämmer mig för att ta en slödag. Vila kroppen och skavsåret så jag orkar träna på VårRuset-banan imorrn. Krälar upp, klär på mig och går ut för att skjutsa barn...Då, drar jag in luften, känner dofterna och bestämmer att, nä, jag vill inte åka hem och slöa! Jag ska ut och gå!

 

Vivstavarv, Smacken eller strandpromenaden i Söråker? Det blev Söråker. Fem kilometer strandväg vid vattnet, rådimma och fågelkvitter. Doften av hägg, nässlor och hav. Gudars skymning så underbart! Röddockor, såna där gula blommor och en hög med vita....Ja, jag är ingen botanist ;) Men vackert är det. Fiskmåsar, änder och nån annan sorts svart liten pippi. 

 

Det är njutbart att bara gå där, låta kroppen bestämma takten och tänka på det som kommer upp. 

 

Och eftersom jag bara var på så var det lika bra att storhandla också! Det var jag och alla pänshisar som hängde utanför Lidl vid öppning. Nu är jag nyfikad och nymailad. Dagen ligger för mina fötter. Middagsplanerna klara och allt känns gött.

 

Pöss, kram och en jävla massa tjopp tjopp idag!  

Underbara Strandpromenaden! 5 kilometer historia och miljö. Balsam för själen. En riktig batteriladdare. 

Av Veronica Winbladh - 21 maj 2014 09:34

 


Det är namnen på min nya stil!!! Jag walking-joggade två varv idag! Skittid förvisso, men ändå! Jag är överlycklig över att kunna röra mig i annan stil och fart än gåendes i en halvmil. That´s my goal! Jag halvvägs mot den där milen som hägrar...Mitt motto är: Hellre rund och rörlig än smal och ohälsosam;) Att kunna jogga med några kilo för mycket är bättre än inte jogga alls!


Idag var jag dessutom smart nog att äta direkt när jag kom hem. Jag vill inte ha blodsockerfall igen! Igår fick jag släpa mig hem från tvättstugan och bädda ner mig själv i soffan en timme. Usch! Det är inget skoj! Men...ligger man dösjuk i en vecka, äter dåligt och ger sig på intervaller första springturen efter uppehållet, ja då är man dum!


Jag grundade dessutom med mitt nya mirakelmedel kokosolja i kaffet och en nan(banan). Laddad och tänd inför intervju. 


Vädret är fantastiskt! Solen skiner, fåglarna kvittrar, vattnet ligger spegelblankt och livet känns sådär lätt. Två veckor till Vårruset. Och håller tants form i sig blir det skoj! Tant är ju snart 42. Har inget förflutet som nån idrottstjej just, men har ändå i alla vuxna år ägnat sig åt ridning, gympa och promenader. Så helt lost är hon inte! Men tant får ont i ljumskarna av att springa. Det går till sig efter ett par gånger. Tant har ju faktiskt joggat en mil redan iveckan. Det ni!


Två pass igår och det blir två idag. Ikväll ska jag nog gå och köra intervaller påbron...måste spara lite på kroppen;) Å andras idan kan tjockisarna i Biggest Loser köra sjutton timmar kan jag! De är min inspiration. De gör ett jävulskt jobb och en helt otrolig resa. Värd respekt. Att de dessutom har modet att göra det i tv är värd en klapp på axeln. Kan man så vill man.Vill man så kan man.


Hej då!

Av Veronica Winbladh - 20 maj 2014 11:23

Nu är tant på benen och det med besked! Upp som solen imorse innan klockan ringde, hoppade i springbyxan och rattade iväg till spåret! Eftersom jag så lätt blir uttråkad av att springa runt runt så vek jag av spåret och körde alla småstigar. Och det blev som ett varv skulle jag säga. Jag avslutade starkt med sex intervaller uppför träbron och lite planka...Och sen mådde jag illa!

 

Det är väl så efter två promenader på en vecka och noll föda i magen...Lite dumt kanske...Så imorrn ska jag upp och äta nåt lätt vid sex. Gnällkommittén har stängt ett tag! Älskar att vara på g!

 

Annars? Jo, jag reseknarkar sönder nätet. Måste på allvar söka hjälp....avgiftning. Å andra sidan drömma kostar inget.

 

Jag är nyäten och ligger och funderar i soffan. Gardinerna till tv-rum är strykta och klara, tvätten packad och förberedd, solen kämpar bakom molnen och livet visar sig från den ljusa sidan.

 

Nu har jag bara lite jobb kvar vid datorn och sen full fart igen. 

 

Hej då!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se