Senaste inläggen

Av Veronica Winbladh - 24 april 2014 09:08

Jag minns dig där i fönstret sista morgonen, det hände nåt på natten och på morgonen var allting förbi...Deprimerande kärleksvisa ala Strömstedt så här på morgonkvisten:) Nä, så är det inte, men det är sista morgonen på landet för denna gång. Jag har gömt mig härute ett par dagar...Av privata och personliga skäl.


Jag har njutit av tystnaden. För det är verkligen tyst. Fågelkvitter är det enda som stör. Jag skulle åkt hemt igår men kände bara ett fett: NEJ. Jag hade ingen lust alls. Idag har jag inget val. Kattvakteriet är över då ägarna kommer hem ikväll.


Idag ska jag röja mig ut härifrån, måla upp färgen i burken och packa all tvätt jag tvättat. Finns det någon skönare känsla än att hänga tvätt ute?? Det saknar jag med att bo i läga. Men det är nog det enda. Jag har ju förmånen med att ha både uteplats och balkong på min lägenhet. Det är lyx det!


Jag är uppe en timme tidigare idag än igår...Men det är väl en timme för sent än då. Varför känns det mindre slött att kliva upp 8 än 9? Jag donar och fixar säkert en timme längre än de flesta andra ändå. Jag är trög. Ingen som sprätter upp och har inspiration till något på morgonen. Eftermiddagar och kvällar, då kommer ideérna och lusten till mig.


Mornar är bara en transportsträcka med bomull i skallen, kletiga ögon och oförmåga att föra en dialog. Jag hatar att besvara frågor på morgonen! Talk to the hand.Jjag vill vara ifred. Mojsa in dagen. Det tar en stund. Jag vill hasa upp mig längs väggen med en kopp kaffe, kolla tv, mail, facebook, insta och Qiuzkampen innan jag är pratvänlig.


Jag kom på ytterligare en sak som stör på landet: Flugorna! Helvete vad flugor! Överallt. Och jag fattar inte vad de kommer ifrån. Närmsta djur i närheten är ju långt upp på andra sidan vägen...Det vara annat när vi hade hästarna hemma. Men nu? Och de är överallt.


En kopp te på det här. Packa ner handukar och sängkläder som fått luft och soltorka. Kånka ut skåpet för sista lagret. Sedan är färgen slut. Mer färg och nya knoppar sedan får mitt skåp flytta hem. Jag föll för det bruna 70-tals skåpet för de blyinfattade fönstren i vitrindelen. Så fina! Nu är det ljusgrått och ska nog få svarta knoppar tror jag. Nyclelhålen är guld/mässing, så det kommer störa mig. Eller så får jag måla de på något sätt. Det löser sig.


Idag är jag snorig. Kan bero på att det var kallt trots sol igår. Jag stod ju ute ett par timmar. 


Sista april och Valborg närmar sig. Intresset är noll. Varken till god mat eller dryck. Det ger sig det med. Just nu är jag bara trött. 


De tidiga promenaderna i spåret har lyst med sin frånvaro denna vecka. Nya tag nästa. Gymmet ska få ett besök i eftermiddag när jag kommer hem. Det är så upp som en sol och ner som en pannkaka. små, små saker som slår undan benen på mig. 


Måndagen slutade i kaos. Tisdagen gick åt till möten och mail och flykten till landet. Onsdag, igår, fick vara en mellandag med lite eldar att släcka. Idag är det en bättre dag. Jag menar vad tjänar det till att deppa ner sig? 


Det som retar mig mest just nu är: Folk som beter sig som fan och gör andra illa. Och att det ligger på mig att skrapa upp resterna. Folk blir av med hundar och får djurhållningsförbud. Men ungar får de ha! Och hur många som helst. En del människor ska inte ha rätten att kalla sig föräldrar. 


Hej då!







ANNONS
Av Veronica Winbladh - 23 april 2014 10:33

I min värld och i min kropp är det åtta på morgonen. Det stämmer inte. Klockan är halv elva och jag har ägnat en timme åt att komma igång. Inne på andra koppen kaffe och dagens första tvätt. Lillan sover än. Förståeligt. Jag tillbringar ännu ett dygn i mitt barndomshem. Föräldrarna är utflugna på turné till Italiens huvudstad och jag har äran att ta hand om bäbisarna här hemma.

 

Rikets mest bortklemade katter;) Varav den ena är min. Ja, Smuliz fick flytta ut hit och bli utekatt för lite mer än två år sedan. Min allergi blossade upp och blev värre och värre...Min blivande makes och sambos kisseHolger utlöste den . Så för att vi skulle kunna flytta ihop fick vi göra oss av med katterna.

 

Åh vad jag saknar katt! Helst då min tjocka Smulibul såklart. Mycket personlig katt. Det är lite allergi detta ska handla om.

 

Jag kunde knappt gå in i stallet ett tag. Hundar kände jag av och pollen. Jag har knaprat piller och tagit spray. Mer och mer för varje år. Jag har inte kunnat sovit här ute på landet. Snorig med rinnande och svullna ögon har det blivit. 

 

I år har jag inte tagit en tablett. Inte en sprayning med min receptbelagda spray. Jag är pigg. Inte en tillstymmelse till vårdepp, trötthet eller de vanliga förkylningarna jag brukar dras med...För mig som varit så dålig sedan ca sex år tillbaka och bara värre och värre för varje år är det stort.

 

Så stort att jag nyper mig i armen. Nästan söker symtom. Jag brukar vara tvungen att börja ta tabletter i mars och sedan äta till september. Trött snorig och med rinnande ögon. Solbrillor på jämt. Och nu, ingenting!

 

Jag förstår på alla runt omkring att det är ett jävla tidigt pollenår. 

 

Jag har dessutom legat och gosat med katterna. Haft dem i samma säng. Och det är från att begärt renbäddat och utelåsta katter... Och jag känner inget! Inte det minsta kli i ögonen?! 

 

Vad har jag gjort då? Jo, jag har börjat dricka sprängticka. Vad är det? En paparsitsvampaktigsak som växer på döende björkar. Googlar man på det så får man veta att det är bra för både det ena och andra. Och jag erkänner. Jag var skeptisk då jag fick min första bit att koka vatten på. Det var jag. Men jag kände att jag har inget att förlora. Att tro på naturläkemedel är ju bara en annan sorts tro än tro på den kemiska läkemedelsvården. 

 

Jag har haft tur att få ett par bitar av en vännina i skogen;) Tack! Nu har jag dessutom hittat två stycken själv som jag plockat och torkat efter konstens alla regler. 

 

Efter att ha druckit det här i några månader vad märker jag då?? Sömnen blir bättre och djupare. Jag är piggare på mornarna, inte alla, men det går åt rätt håll;) Min psoriasis är bättre. Och jag känner ingen allergi! Peppar peppar ta i trä!

 

Ja, så dålig som jag varit till att må så här bra...Det är stort. Man får tro vad man vill. Men jag väljer att tro lite grann på kuckelimuckmediciner som använts i hundratals år av kloka gummor. Det finns krafter i naturen vi inte kan förstå. Svanpar, örter och bär måste vara bättre än kemiska preparat som inte hör hemma i kroppen? Kanske.

 

Jag tänker då fortsätta dricka min liter sprängtickevatten varje dag. Hur smakar det då? Inte så mycket. Lite skog, lite sött, som vanilj säger en del. Jag dricker det rumstempererat. En del dricker det varmt, som te. 

 

Jag kokar upp en liter vatten och lägger ner en torkad bit sprängticka och det får dra ett par timmar eller över natten. Jag tar upp biten och lägger på papper. Biten går att använda så länge den ger färg. Det finns åtskilliga mer tips på nätet :) 

 

Nu ska jag ta dagens första glas. Skål!

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 22 april 2014 09:46

Jag har ont i hjärtat. På riktigt. Jag bryr mig inte om vad folk säger, jag är vuxen. Jag kan ta det. Jag är tacksam för att människor talar om saker för mig, tro inget annat. Men. Jag vet inte om jag vill veta allt. Jämt. Jo, det är klart.Vem ska annars ta itu med det? Hur gick det så snett? Var barkade det iväg? Är det jag? Är det någon annan?


Livet är kukjävligt nu! På riktigt. Och jag kan inte låta bli att mitt i allt hata den person som hela tiden kommer undan! Så jävla lätt. Alltid!


Orden jag tänkte och sade den där gången för flera år sedan i ilska, rädsla och i tårar förföljer mig...Är jag synsk? Eller är det min kvinnliga intution? Jag vet vem jag anklagar. Men gör jag rätt? Har jag skuld i det med...


Ja ja, vi tar det från här. Som jag alltid säger. Och så börjar vi om igen och igen. 


Varför måste man vara stark när man känner sig liten och svag? Var hittar man styrkan gång på gång, på gång?


Hjälp mig!

Av Veronica Winbladh - 17 april 2014 08:36

Japp, dag 4 i spåret, dag tre med stavar. Check! Vattnet på älven låg spegelblankt, småfåglarna kvittrade i kapp med solen som sken som om hela världen log. Jag hade sällskap av en jagande katt, hackande spett och nån hurtig joggandes männska...


Nu sitter jag och eftersvettas på ackord med en kopp kaffe. Ska alldeles strax ut på turné. 


Välmående hormonerna rusar runt i kroppen som omges av ett rynkigt skal nuförtiden. I´m getting old! Som min söta dotter sade igår: Mamma du har rynkor i pannan. Ja, jag vet. Tack för påminnelsen. Bara för att du är fast och fin....Men din dag kommer ;)


Tillbaka till välmåendet. Det är så jävla skönt efter en hård promenad i spåret med fågelkvitter och annat skit! Hela min värld ler!


Tjoppa tjoppa nu!

Av Veronica Winbladh - 15 april 2014 10:07

Lalala! Ännu en dag på ännu en vecka. Dagarna ser likadana ut. Life goes on and on and on. Hopp och förtröstan blandas med panik och leda. Jag andas och tar en dag i taget. Brottas med mig själv och mina tankar. Både de positiva och negativa. 

 

Andra dagen i spåret. Min mission denna vecka är att harva runt där varje morgon. Idag tog jag och rotade fram de gamla gåstavarna som inhandlades för en sissådär hundra år sedan på Ullared och som är använda ca en gång. Typ. Men idag dammade jag av dem och travade iväg! Gick skitbra! Pulsen stiger en hel del mycket snabbare. Jag kom runt på sex minuter bättre än igår. Med stavar. Good jobb! Den här veckan blir det ett varv. Nästa vecka blir det två. Det är mitt mål.

 

Biljetter är bokade till Öl och Whiskeymässan med vinprovning. Det ser jag fram emot! Det ser lovande ut med många små intressanta mikrobryggerier med ale i alla dess former. Det blir en bra dag! Tänk,en heldag med massa god whiskey och öl. Kan inte bli bättre. Det är det enda jag behöver göra i vår. Sedan är jag nöjd. 

 

Vi vet redan vad vi gör nästa sportlov! Vi hittade en stuga i helgen. Mitt i backen nästan, tio bäddar och hyfsat pris med tanke på veckan. Bokat och klart! Ski in och ski out. Sånt gillar vi och säkert alla "barn".

 

För barn är de snart inte någon av dem! En är nitton, en fyller 18, en går ur nian och en nyss fyllda 14. Vad hände!? När vi träffades gick en i nian, en i åttan, en i sexan och en i fyran...Vad hände??? Det är sanslöst!

 

Så de är nog glada att få bo lite flashigt mitt i backen i en relativt ny stuga. Och helt ärligt,jag med ;) Jag är helt såld på fjällen! Luften, miljön, aktiviteterna och ja, allt. 

 

Hej då!

 

 

Av Veronica Winbladh - 14 april 2014 08:45

Vad är det? För dig? Vad är det för mig? Ja, jag erkänner att jag blev inspirerad av filmen "Motherhood" med Uma Thurman. 

 

Vad är då moderskap för mig? Det är insikten om att bära mina barn i mina kupade händer genom livet och ta alla smällar för dem, mota alla tråkigheter och eliminera alla faror, inte fungerar. Det är också att vakna upp och se mig själv i spegeln med besvikelsen över att jag inte är en perfekt mamma, en perfekt människa och att jag gjort fel, kommer att göra fel och lära mig leva med det.

 

En grundläggande känsla hos alla mammor tror jag  är att till varje pris skydda ungarna från livet, alla faror och sorgligheter. Det grundläggande behovet insåg jag funkade inte. Jag bär inte omkring på mitt barn 24/7 så jag kan inte skydda det jämt. 

 

Moderskapet har för mig blivit att vara sann mot dem, rusta dem mot världen och finnas där. Trösta, pusha, driva på och hålla tillbaka. 

 

En av de största delarna med att vara mamma är att man svär dyrt och hederligt på att aldrig låta någon göra sitt barn illa. Den som kröker ett hår på dess huvud ska dö. Enkelt. Det är urinstinkternas urinstinkt. Man är sitt barn största försvarsadvokat. Så långt allt väl. Då kommer nästa stora fråga: Hur gör man när den som gör barnet illa är en närstående? Hur gör man när det är den andra föräldern? 

 

Vi skapar sådan band och relationer till våra ungar, vi människor. Det är för att vi har dem hos oss så länge jämfört med andra däggdjur. Vi har en relation med dem hela livet. Därför har vi hela livet på oss att ställa det som blev fel till rätta. Gör vi fel kan vi be om förlåtelse. 

 

Vi måste också förstå att genom livet går vi igenom faser där vi frigör oss från varandra. Eller barnen gör det från oss. Helt naturligt! Men skrämmande. Vi måste också växa med barnen. Förstå att de växer,blir vuxna, söker sig utåt och blir oberoende. 

 

Mitt i frustrationen över att bli sedd och behandlad som en mattant, taxichaufför, pengabinge och "mamman som inte fattar nåt", ska vi vara stolta att barnen faktiskt klarar av att frigöra sig. Vi är mer beroende av dem än de av oss;)

 

Ungdomar är egoistiska, själviska och ombytliga. Det ligger i deras natur. De vill ha allt på en gång, helst igår. De har inte utvecklat hela hjärnan ännu. Med sund styrning och vettiga värderingar så går det till sig. Kom också ihåg: Vi gör dem som vi vill ha dem...

 

Säger man aldrig nej till ett barn under dess uppväxt eller skapar rutiner kring socialt umgänge ja, då får vi problem. Det är ju vi som ska visa vägen i hur man beter sig helt enkelt. 

 

Jag är glad att jag minns min tonårstid. Jag minns alla känslor, all osäkerhet, hur beroende man var av vänner, hur beroende man var av att bli omtyckt, hur spännande och nytt allt var. Jag vill inte hindra mina barn från att upptäcka världen. Det är skrämmande att släppa ut dem. Ja. Och helt nödvändigt. Jag finns där, i bakgrunden. Alltid. 

 

Jag vill skydda dem. Jämt. Jag vet också att det inte går. Nä, jag vet inte alltid var de är. Nä. Scary? Ja! Men jag hoppas och tror att skulle de råka ut för något mindre bra finns det inpräntat att ringa hem! 

 

Jag har sagt till mina barn: Det finns ingenting du kan göra eller råka ut för som kan få mig att älska dig mindre. Jag kan bli arg, ledsen och besviken, ja. Men slutar aldrig älska dig. 

 

Det är ord jag står för. Det är mitt sätt att bära dem i mina händer genom livet. Villkorslös kärlek. De ska inte behöva vara någon annan än sig själv för att ha min kärlek. Det lovar jag.

 


Det var dagens lilla filosofiska stund. Jag är uppe, vaken och alert. Två koppar kaffe och en härlig promenad runt elljusspåret med solen i ryggen, fågelkvitter och skogsdoft har gjort mig redo för måndagen den fjortonde april. Jag är på gång, jag är laddad och tänd.

 

Tro, hopp och kärlek. Vad väljer man där? När tron sviker, när hoppet är dött och kärleken försvinner...Vad lever längst av de tre? Tron på sig själv, hoppet om att överleva eller kärleken till sitt sanna jag? Vad är viktigast att ha? Hoppet är det sista som lämnar en människa. Tron kan svikta och kärleken kan vara obefintlig. Bara man har hopp. 

 

Ha en fin dag.

Av Veronica Winbladh - 9 april 2014 08:34

Idag är det lite panik...Över framtiden, över pengar och över magen. Hade planer på en morgonjogg på bandet när tvättmaskiner gör sitt, men min mage tycker jag ska sitta och krampa tre gånger på toaletten sedan strax efter sex nu på morgonen:( Skitmage!

 

Jag har skickat min aktivitetsrapport och den ser bra ut! Massor gjort på en månad. Duktig arbetssökande ;)

 

Och inga intyg från löne och ingen start på a-kassa. Bajs.

 

Annars rullar det. Solen skiner. Sonen har praktik och lillan klarar våra mål <3

 

Jag ska vänta till magen lugnat sig innan jag drar igång nån aktivitet. 

 

...

 

Av Veronica Winbladh - 8 april 2014 08:22

Att göra eller inte göra, det är frågan??? Göra rätt och chansa? Göra fel och chansa? Dagens stora fråga. Eller gårdagens till och med. Men jag tror på att ge människor en chans. Och blir det som jag tror så tar vi det från där och kontaktar högre instans. Igen. Att vuxna människor inte ska kunna ställa upp och hjälpa ett barn...

 

Jag anstränger mig nu för att inte döma på förhand och ha förutfattade meningar. Leva som jag lär. Fast jag vet att vissa människor trots chans på chans visar hur opålitlig och jävlig hen är. Obegripligt.

 

Så tisdag då. En grå, lite halvkall sådan. Jag har nytvättat hår som ligger som en hjälm runt skallen. En lång lista med nummer att ringa och en hög med handdukar och sängkläder på golvet som bör tas reda på;)

 

Jag är så om och kring mig nu så det imponerar på mig själv. Ordning. Struktur. En tydlig plan. Ett steg i taget. En dag i taget. En punkt på listan i taget. Det är en vacker dag. Bara för att den finns och för att jag få ta del av den. Vissa dagar är en transportsträcka till nästa dag, andra dagar är full av vardagliga små äventyr och en del dagar lever man länge på.

 

Att se det lilla i det stora. Våga vara nöjd. Man behöver inte sträva efter lycka och äventyr varje dag. Jag erkänner att jag är supernöjd med gråa tisdagar, en stilla promenad, billig lättlagad vardagsmat, en kopp kaffe vid köksbordet efter maten, småprat och lägga sig i soffan efter en dag full med saker att ta tag i och göra. 

 

Välbefinnande. Att få känna välbefinnande det är lyx det! Och det kan vi bara göra efter våra egna premisser. När vi slutar jämföra våra mål, ambitioner och drömmar med andra. För en del människor är det att klara av en dag till, det största. För en del andra kan det vara att utmana sig själv och ro det iland. Och för många är det just att ta vara på dagen. Göra det man vill inte det man måste.

 

Människan är ett fantastiskt anpassningsbart djur! Minns det. Vi kan lära och lära om hur många gånger som helst! Fantastiskt. 

 

Var sann mot dig själv idag. Ge dig själv cred för att du är du och att du duger.   

 

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se