Ja då var det som dags igen. Feber, hemma och sjuk. Eller rättare sagt så började det förra onsdagen med hosta, snörvel och trötthet. Veckan gick och jag med den. Alltid så här med facit i hand så skulle jag inte varit ute halva lördagen i sol och blåst...och jag skulle inte gått på mässan...utan jagskulle legat hemma i soffan och varit förståndig, förnuftig och klok.

Men eftersom jag är oförnuftig och lever med tron att Superwoman lever i min kropp så, nä, jag var inte hemma. Äh vad fan! Vi hade biljetterna och skjuts löste sig in och hem, klart man fixar några timmar! Jag kan erkänna att efter en timme satt jag och gäspade...

Straffet kom på söndagen. Feber och snörvlig till max. Låg hela dagen. Låg hela måndagen. Fick ett ryck i feberdimman och städade övervåningen där Projekt Rensa Förrådet pågått en månad...Jag kan inte ligga i soffa och se två miljoner vita hundhår, damm och flyttkartonger en dag till! Tänkte jag förmodligen...Jag dammsög mattan sittande. Det säger väl allt!? 

Tänkte arbeta tisdag. Samvetet. Vem fan har tid och råd att vara sjuk när man redan är sjukskriven halvtid??? Pyttsan! Jag tror inte ens jag var vaken tisdag för att ens hinna tänka...Hade jävulska febertoppar på natten...igen. 

Men nu, nu jävlar ska jag arbeta imorgon! Och på fredag, dessa ynka timmar ska jag fixa. I mitt elände. 

Att vara sjuk i vanliga fall är jobbigt. Att vara det nu är rent knäckande. jag känner mig hur mycket svagare som helst och så värdelös. Just den känslan av värdelöshet och oron för kommande löner gör mig ännu peckligare. Viljan till allt skoj och all renovering försvinner lite när jag mår. Mår blä. Jag har ju inte den där extra resursen att ta till nu...

Tur man han har de här minnena på Facebook som ploppar upp varje dag. För utan dem minns jag inte vad jag gjorde för ett år sedan. Jag har tappat ett år. Så här i efterhand så fattar jag inte att jag stod på benen så länge. Och att jag faktiskt gör det igen. de må va lite darriga men de bär! 

Självömkan...är nödvändigt ibland. nu ska jag skaka av mig olustkänslan och tänka att det kunde vara värre. Jag tycker om mitt liv, min familj och mitt jobb. Solen skiner igen och nästa vecka är denna vecka ett minne blott.

I helgen firas den näst sista 18-åringen i hemmet med grillning och alla ur den äldre generationen.

Vi bygger ännu en altan och ja, livet kunde vara mycket värre.

Love & Peace

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad gör du för att må bättre när du inte mår bra? Vänder du också ut och in på dig själv ? Hänger du upp dig på allt och fastnar i nån sjuk fixering ?   När jag mår mindre bra ger jag mig själva satan på att hitta vad som är fel!  Jag lusläser om...

Ska vi snacka psykisk ohälsa ? Det kan vara svarta strumpbyxor ,turkos ögonskugga och orangea naglar. Det kan vara engagerad medarbetare och kollega och det kan vara mamma som gråter på toan.    Första gången jag kan säga att jag mådde dåligt psy...

Varför blogga? Ja varför det ? Att uttrycka sig i sociala medier eller blogga är alltid en källa till diskussion. Varför?  Man gör väl som man vill 😛 En del tycker jag delar för mycket, tycker för mycket och är för mycket.  Ja välkommen till ...

Jag saknar att skriva av mig och bekvämligheten att inte orka via mobilen har hindrat mig länge nog😜Datahaveri och snålhet är anledningen till att ny laptop inte inhandlats. So here I am! Liggandes i soffan med kalla fötter och mobil .   ...

Nä, det är ju det jag inte vill bli! Jag är ju less på att min kropp skriker "Vargen kommer, vargen kommer" varje gång den utsätts för minsta lilla "stress".   Vad är stress?? Ja allt ibland! Ibland inget. Stress kan väl jämföras med att göra för...