Alla inlägg under juni 2014

Av Veronica Winbladh - 30 juni 2014 19:40

Avklarad! Första dagen på nya jobbet! Korvstoppning i njuren, den övre alltså...Tjugotvå,minst, nya namn, varav jag minns en tredjedel...Ja, det går till sig. 

 

Trött efter att ha klivit upp halv sex och hastat iväg. 

 

Slut på sovmornar och slapp. Å andra sidan, den bättre sidan, har jag lediga kvällar och lediga helger igen. 

 

Nu död i soffan efter middag, promenad och bad. Tro om jag törs lägga upp fötterna och luta mig bakåt...

 

Hej då!

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 27 juni 2014 06:29

Japp, alltid! Idag är en sådan dag. Enligt väderprognoser skulle inte solen titta fram den här veckan. Men alla kan ha fel och även solen har sina fläckar;) Jag tänker ägna min sista dag i frihet till att sola på ballis, läsa en bok, tömma hjärnan och nollställa minnet.

 

På måndag, lagomt när maken går på två veckors semseter börjar jag jobba...Jag lämnar honom med tre ungar, ett sovrum under renovering och troligtvis en massa sol. Kul för honom ;)

 

Imorgon ska jag fira mitt urträde från Arbetsförmedlingen med en cava! Det kändes helt ok att ringa och meddela att jag börjar jobba på måndag. Helt ok. Även om jag  inte har något emot att ha med dem att göra. Varför ska jag berätta nu: För det första gör de också bara sitt jobb, de är också underbemannade och de har vanisinnigt mycket klienter! 

 

Jag har aldrig haft problem med dem. Jag har gått dit pratat med dem och alltid blivit bra bemött. Kanske beror det på min inställning, jag ser mig inte som ett hjälplöst offer. Jag har hamnat i en situation mer eller mindre självvalt. Att vara arbetssökande är ingen sjukdom, det är ett tillstånd. 

 

Jag såg det också så här: Ska jag sitta hemma och leva på "bidrag" ska jag väl gör något för det också. Jag har sökt jobb flera timmar om dagen i tre månader. Jag har surfat runt och registrerat mig på sajter överallt. Jag har sprungit på intervjuer. Det och att fylla i en aktivitetsrapport en gång i månaden är väl det minsta man kan begära av en som sitter hemma och softar...

 

Visst, klart vi kan diskutera storleken på arbetslöshetsersättningen...den gör ingen rik. Men du ska inte heller tjäna på det. Du ska överleva och känna pressen på att blir en bidragande människa i verkligheten igen. Jag har arbetat med mig själv och tagit av offerkoftan och insett att: Att vara arbetssökande och ha a-kassa innebär för mig att jag får tillbaka lite av det det betalat med hårt arbete, skatter och avgifter. Jag får sitta hemma i sängen med datorn och slappa. 

 

Att skicka in kassakort, aktivitetsrapport, upprätta en handlingsplan och infinna sig var tredje månad på AF har inte jag sett som en big deal. Lättförtjänta pengar.

 

Ok, jag har bara befunnit mig i den situationen tre månader, gjort två handlingsplaner, haft två telefonmöten, två möten på plats, en rekryteringsträff och en massa strul med a-kassan som kan få den lugnaste att självantända!

 

Men, jag har ändå varit övertygad att det finns ett jobb till mig. Det löser sig. Jag fick rätt! 

 

Det må vara en klyscha men vill man jobba finns det jobb. Jag har valt att inte rusa in i en massa skitjobb jag inte velat ha...Men om jag ändå varit arbetslös när dagarna börja sina, ja då hade jag tagit vad som helst! För leva utan inkomst går inte. Det vill jag inte!

 

Det som varit jobbigast är att behöva leva på min man. Lägga belastningen på honom. Nu kan jag oxå vara med och bidra igen ;)

 

Och nä, det året jag pluggade det jag pluggade och tog studielån var inte boptkastat! Jag lärde mig mycket. Jag lärde mig att jag kan så mycket mer. Att jag är modig och tuff. Att jag var smart nog att se till att inte gå in i väggen, bli utbränd och borta från livet i flera år. NU belånade jag, och studielån är förmånliga;), min reahablitering på mitt egna lilla vis. Jag fick läka och komma igen utan ha sjunkit ner längre. Det är smart.

 

Jag lämnade en miljö som fick mig att hata mig själv och människor i allmänhet. Jag gav mig chanse att välja något annat. För hur det än ser ut så man själv välja vad man ska göra. Vi har den makten.Ingen behöver vara där man inte kan vara. Vi har möjligheter. Det gäller att ta vara på dem och ha tålamod.

 

Och är det nya inte bra så är det bara att byta igen! Det gäller att hitta något som passar! Vi är inte dömda till ett och samma arbete livet ut.

 

Hej då!

 

 

 

 

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 26 juni 2014 14:32

Här sitter jag alltså och bara sitter. Huvudet är fullt så det där med att göra praktiska saker funkar, sådär...Jag vimsar just nu på. Jag är ledsen för det. För jag hade tänkt gör en massa nyttiga saker idag. Eller passat på att njuta i solen. Fast det har jag ingen ro till. Så jag vimsar omkring och försöker få koll och kontroll på läget.

 

Lägga saker i rätt fack. Planera, delegera och göra listor. Vi går in i en ny fas. Efter ett och ett halvt år som student på heltid med 10 timmars arbetstid i veckan, sommarjobb, juljobb, inlämningar, muntliga examinationer och tre månaders arbetslöhet, ska jag nu börja jobba! Från sovmornar, kaffe och dator i säng, lugna starter och hemmapul i lign och ro ska det alltså jobbas! 7-16 mån-fred. Phu!

 

Från att såsat hemma, lagat mat, funnits till hands ska jag nu inte vara och göra det där. Man vänjer sig vid allt, tur det ;)

 

Och vet ni, det ska bli så skönt! 

 

Och bara för att jag är jag så ska jag såklart krångla till det och ägna mig åt att organisera vardagen i skallen. Barnen! Hur ska de klara sig!? Hur kommer det se ut här hemma när vi som jobbar kommer hem?? Hur lägger vi upp matlagning, handling, motion....Ja ja det har funkat tidigare ;)

 

Det är bara att jag måste bearbeta varje omställning. Så är det bara. Och när jag tänkt och planerat klart ska jag vara så effektiv jag kan denna sista helg innan nya livet!

 

Det blev väl inte som jag tänkt och det går bra det med. Man får ta chansen när den kommer liksom :) Det finns en mening med allt. Sådana här jobb växer inte på träd. Och litet branschbyte blir det. Jag får dessutom arbeta med män som jag velat länge och slippa klädtjafset på morgonen! Lycka! Bara måla på ansiktet och fluffa burret och hoppa i arbetskläderna! Woop woop! Vem trodde fröken Glamour skulle gilla det??? Tur man kan ändra sig och ändra sig igen.

 

Så, mot nya mål, utmaningar och liv!

Av Veronica Winbladh - 26 juni 2014 08:51

Ett supersnabbt inlägg för att lugna nerverna, tysta getingarna i skallen och fokusera. Se lösningar och inte problem. Som jag aaltid gör. Utom när det rör tills sig...Jag har ägnat två dagar åt att planera, planera om och försöka lösa problem jag inte vet om de finns än. Rörigt? Ja!

 

Låt det ha gått två timmar så jag vet!

 

Och somna om på morgonen med en massa tankar som virvlar ger mardrömmar kan jag lova! Drömmar där nutid, dåtid och ren skär fantasi smälter samman. Hujedamig!

 

Mitt i allt inre kaos råder det ändå frid i sinnet. Renoveringen går framåt. Eller ja, vi har inte börjat renoveringen än, men allt som skulle flyttas är flyttat och omstuvat, sorterat och borta.

 

Idag ska det bli skrapning och såna grejjer. Woop woop! Nä nu ska jag gå och ta på mmig kläder, leverera en lampa, tanka bilen, ha ett möte och lunchdate. Paaaniiik!

 

Ps: Torrschampo och kokosolja är bra skit!

 

Av Veronica Winbladh - 24 juni 2014 09:11

Det kan vara så olika vad det är. Igår var min livskvalitet att jag kunde ta en sovmorgon till tio, åka och handla i lugn och ro med dottern, laga mat från det som fanns i frysen och hitta lusten till att påbörja sovrumsprojektet.

 

Idag är min livskvalitet att kliva upp kvart i sex, vara pigg, dricka kaffe med kokosolja till Fraiser på Femman och hinna med soooolen! Solen sken som en skinande sol i morse kl sex. Jag tog vara på den! Jag sög i mig d-vitaminer en timme på ballis. Jag åt frukost i solen med bok i handen. 

 

Jag  njöt av att sitta på min balkong som är lagomt skyddad för insyn, sitter jag ner ser ingen att jag sitter där. Jag kan spana ut över trädtopparna, lyssna på gräsklipparen och njuta en stund av solens strålar. Just idag fångade jag dagen så här. Hur jag gör det imorrn vet inte ens jag. Det är skönt att ha lite blankt på papperet så att sådana här tillfällen tas tillvara.

 

Nu känner jag mig lugn,tillfreds och taggad att göra det jag ska göra. Tvättstugan dag två. Fixa garderober. Skruva hyllor. Plocka undan saker. Jag vet precis vad jag ska göra. Ordningen kanske blir lite annan,bara det blir gjort.

 

Först kände jag behovet av att värma upp hjärnan med att skriva lite. Lite nonsens, rena rappakaljan och skittrist för er;) Resan är lika viktigt som målet. Det är rätt soft att luta sig tillbaka och låta livet, ödet eller jag själv styra. Ingen brådska. Jag ser hur det blir, bara inte när. Och om inte det är att leva i nuet då vet inte jag!

 

Just nu suckar många uppgivet när de blir nominerade på facebook att skriva ner tre positiva saker varje dag i en vecka eller liknande. Jag tycker det är bra! Att få igång tankarna en skitdag för att leta positiva saker är bra! Det handlar om att "lura" sig själv se det bra i livet. Inte fastna i det negativa. 

 

Alla liv inbillar jag mig har något bra. I värsta fall så är man inte död liksom. Så jag tycker att alla ska rota i det medvetna om mindre dåliga saker en dålig dag! Trots att det är skitväder och kallare i juni än vad vi är van. Trots att semstern börjat och paniken över utebliven solbränna kryper på....Tänk så här: Det går mindre pengar, det är mysigt att ligga inne och se film, det finns säkert ett rum eller förråd som behöver kärlek, åk till badhusets relax för bastu, bubbel och solarium.

 

Eller tillbringa dagarna med att spy galla över vädret. Vädret mina kära vänner är en av de saker vi inte rår på. Ingen idé att slösa tid, ork, energi eller psykisk hälsa på. Tänk om! Gör det du inte skulle hunnit med för att du måste ut i solen. Läs den där boken. Sotera fotolådan. Ta på gummistövlarna och trotsa regnet. Gå ner till havet och blås ur skallen!

 

Kom hem igen och ta en varm dusch, drick en kopp te och kryp upp i soffan med tända ljus. Innan du vet ordet av är värmen här. Du blir svettig och varm. Irriterad på att behöva städa, laga mat och handla i värmen. Trött på att sovrummet är lika hett som du föreställer dig helvetet;) Och det enda du kan tänka på är en liter iskallt vatten i skuggan nånstans...Känns det igen?!

 

Så istället för att deppa över väder, gör nåt. Nåt annat. För hur du än vänder dig sitter röven bak och det finns inget du kan göra åt det.

 

Jag välkomnar det här ostadiga vädret nu i min renoveringsiver. Och är det så att solen skiner, går jag ut och lapar sol en stund. 

 

Så återigen, begrunda det faktum att du är inte död och det är helt ok!

Av Veronica Winbladh - 23 juni 2014 21:03

Vi har inlett Projekt Vansinne! Som kommer ge oss hjärnblödning, smågnabb och knoster! Vi har börjat på det som ska bli en renovering av sovrummet...Vårt sovrum som är ett förråd egentligen. Hur går det då??? Jo, det går inte alls! Jag är så less! Det är trångt. Det är trångt och det trångt. Och jag är hopplös att hålla ordning därinne. Bara att hänga och lägga in kläder i garderoberna ger mig knoster!

 

Det blir alltid dammigt och hopplöst att hålla undan. Så nu efter över två år har jag fått nog! Tapeter inhandlat, väggfärg bestämt, byråer och garderobsdesign klar. Vad har det sutitt i då...Tja, pengar och tid i kombination med lust såklart.

 

För inget är gjort på en dag! För att kunna börja måste vi ut med tre fullstora garderober. Och vart ska de då? Två upp till förrådet som måste röjas urför att sedan röjas in...En in till sonen såhans måste tömmas, en bänk måste kapas och hans lilla ska in i andra grabbens rum. Och där måste den ställas på ben, tv:n måste flyttas och en smärre ommöblering sker...

 

Vi har fått lägga ut alla våra kläder mm skrot på vår säng. Vi får flytta upp i äldsta tjejens rum under en vecka ca.En byra hopmonterad i hallen på övervåning med det nödvändigaste i...Tillfälliga lösningar överallt. Hurts flyttas ner, ramar och annat krafs upp...

 

Det enda jag längtar efter är att få ut kläder och bråte under sängen, flytta upp den fjärde och sista hyllan tillfälligt till förråd, övre plan. Ställa upp sängen på högkant och påbörja spackling och slipning! Nu! Och det ä säkert hela veckan bort! Måtte det vara dåligt väder resten av veckan så det kanske blir klart innan hjärnan får en härdsmälta!

 

Amen!

Av Veronica Winbladh - 18 juni 2014 09:47

Jamen håll med om det?! Vi människor krånglar till den enklaste sak som kärlek till exempel. Någonstans bär vi med oss en bild av hur kärlek ska vara, hur den ska kännas och hur vi ska vara. Hur ofta stämmer det? Inte ofta! Vi är liksom lurade av "slutet gott, allting gott". Prinsar och prinsessor....hör hemma i sagorna och härstammar från en svunnen tid. Nä, dax att uppgradera till Kärlek2.0. 

 

Själva känslan som kärlek ger ändras inte vare sig man är 10 eller 41, det är hur vi ser på det som ändras. Och hur vi själva är när vi är kära. Eller förresten, det gör det inte! Kärlek är kemi och biologi. Ologisk, halt, blind och lite förståndshandikappad. Den smartaste, nyktraste människa blir fjollig av kärlek. Punkt.

 

Kärlek består av många stadier. Förälskelse, passion och kärlek. Det är skillnad på att vara förälskad och kär. Även om de varvas och kan återuppstå. 

 

Livslång kärlek är inget jag tror blint på. Jag tror att hittar man någon som man själv står ut med, som står ut med en själv och som man lär sig leva och utvecklas med, ja då funkar det. När man kommer en bit in på livet som jag gjort, jag har väl passerat hälften so far, så ser i allafall jag annorlunda på kärleken nu än för tio, tjugo och trettiotvå år sedan. 

 

Jag blev KÄR första gången när jag var tio. Jättekär! Han var fjorton och såg inte alls mig som något annat än en skitunge. Då drömde jag och alla andra fjolliga småbrudar om prinsen på den vita springaren...Och hörrni: Kom han? Nä. För han finns bara i sagorna.

 

Så om vi lägger Prins Charmig i hyllan där han hör hemma...Vad är då kärlek? För dig? För mig har det varit att när jag blir kär ska det kännas som ett knytnävsslag i magen och benen ska sparkas undan. Sa jag utan att veta hur just det kändes. Men jag ville liksom att det skulle skakas om lite. Lite som en elstöt eller mindre jordbävning. Annars är det inte kärlek. Man behöver inte känna kärlek direkt, det gör man sällan, men attraktion och passion. Ett intresse och en vilja att vara med den personen.

 

Ni vet när man gör allt för att snoka igenom dennes facebook eller Insta;) När man väntar på messet i flera dagar eller samtalet. Som man ignorerar en viss tid för att sedan nonchalant höra av sig...Vare sig man vill så spelar man lite spel. Ett tag. När förälskelse, attraktion och nyfikenhet går över i kärlek, man är ett par och man bestämmer sig för att det är vi. Då vill jag inte ha mer spel. Då är det färdiglallat.

 

Kärlek för mig är att vara bekväm med den jag är kär i. Jag ska kunna vara mig själv. Det handlar om att jag ska låta min partner vara sig själv och vara bekväm. Osäkerhet och annat krafs som svartsjuka vill jag varken ge eller ta.

 

Kärlek för mig är att ligga i sängen och vara så nöjd med att just han ligger där bredvid. Invirad i sitt täcke. Bara vetskapen att jag kan sträcka ut en hand eller en fot för att känna att han ligger där räcker. 

 

Turerna när jag hittade kärleken igen en sen kväll i oktober 2010 var många. Men känslan den kvällen i ett mörkt och stökigt Daltons när jag böjer mig fram, möter hans blick...Ja, det var den känslan som dagen efter fick mig att ligga bakfull och jävlig i min soffa och tänka på att just den armen skulle man vila på. Och så blev det!

 

Jag är ingen männsika som ligger sked. Jag kan gosa lite, men sova vill jag göra på min halva av sängen invirad i mitt täcke. Jag är inte heller någon som slösar på orden: Jag älskar dig. Inte till nån. Jag vet inte varför. Jag är bara så. Jag vill mena det av djupet av mitt hjärta när jag säger det. Inte slänga omkring de dagarna i ända. Jag tycker de orden slösas på, missbrukas och förlorar sin mening. Det innebär inte att jag inte gör det...Älskar gör jag! Många och mycket.

 

Jag är en sån som tror att bara genom att jag visar och tänker vad jag känner så ska det räcka...Det kanske är dumt. Återigen, det är bara så jag är. Jag tror på gester och att man med de små tingen i livet visar sin kärlek. Hellre handling än ord liksom. Jag är inte heller så där typisk tjejig som vill ha rosor, choklad eller parfym på födelsedagar, mansdagar och andra fira-nånting-dagar. Och absolut inga smycken!

 

Romantik för mig är mina favoritblommor tulpaner eller gerbera en trist tisdag. Det är kärlek. Eller att komma hem och det är diskat, undanplockat, renbäddat eller tvättat. Eller att slippa laga mat. 

 

Att springa omkring och säga att man älskar en människa och sedan inte göra något för denne, det är inte kärlek för mig.

 

Jag har läst en del böcker på sistone och sett en del filmer om kärlek. Det är väl därför jag tänker på det så mycket nu. Och vad det är. För mig. Jag vet vad kärlek är för mig. Det handlar om att ge av sig själv till någon utan att förvänta sig något tillbaka. Att finnas, stötta och underlätta livet för någon för att man vill. Inte för att förväntas eller måstes. 

 

Det handlar också om att vara tydlig med vad man vill och vad man känner. Det är sånt man vågar i en bra relation. En relation som är jämlik och respektfull. En relation där man ger varandra utrymme, törs ta plats och vågar vara sårbar.

 

Jag har en sån relation. Jag är en lyckligt lottad människa. Jag har den mannen bredvid mig i sängen,vid bordet, i soffan, på promenaden och när det stormar. Jag är lyckligt lottad på det viset att jag lever med en man som jag är kär i och har kuligt med. En man jag vill göra allt med. 

 

Så tack för att du står ut med mig och mina grejjer. Som tack för det ska jag stå ut med dig och dina grejjer;) Och du, ps: Jag älskar dig!

 

 

 

 

Av Veronica Winbladh - 17 juni 2014 09:23

Då kopplar man av. Eller rasar ihop. Det är äntligen sommar! Lov för de flesta. Inte riktigt än för oss. Men jag har gått in i sommar-mood. Inga jobbiga mail, samtal eller möten. Nu får jag slappna av och koncentrera mig på just mig. Det är en av orsakerna till att jag slappar in midsommarveckan.

 

En annan orsak är vädret. Väldigt växlande och grått. Tröttsamt. Den tredje kan bero på karatefyllan deluxe sedan i lördags. Att vuxna människor inte lär sig! Det är nästan så jag bestämt mig för att stanna hemma och knyppla hädanefter. Eller brodera. 

 

Men jag rådgör med mig själv och inser att, nej, det kommer inte att ske. Ibland behöver man fly verkligheten lite. Så är det bara. Jag hade iallafall jävligt kul! Trevligt med besök från förr. 

 

Nu ligger sommaren framför oss. Det blir en lugn sommar på hemmaplan. En weekend sista helgen i augusti blir det. Sedan får vi roa oss hemma. Vi tömde alla resurer vi hade i väntan på a-kassan. Det har varit födelsedagar, student och en massa annat. Det gäller att prioritera. Det går jättebra att sola, bada och äta gott hemma med. Så slår vi på stora trumman när vi intar Stockholm istället. 

 

Det blir som vanligt lunch på PizzaHut, Skansen, Grönan, InkBash och middag på Akkurat. Woop woop.

 

Jag dricker kaffe med kokosolja och känner att jag blir fan lite piggare! Så pigg att maken ska få en riktig lunch idag. Kokosolja är bra skit! Det och sprängtickan jag dricker börjar få ordning på mig. Det är snabba raska steg på promenaderna och mer energi på morgon än vad jag haft på länge! Utom just idag då;)

 

Googla kokosolja vettja! Bra både utvändigt och invändigt. Jag kan berätta att jag inte användt ansiktskräm alls på en månad. Jag smörjer in mig med lite olja en gång om dagen eller ibland varannan dag. Ren och fräsch hud. Det funkar som solskyddsfaktor och after-sun också. 

 

Här har vi sommarens pocketkvartett, åtminstone den första. Varför läser jag så mycket på just sommaren?? Om jag har semester eller inte spelar ingen roll. Jag har ju arbetat i en bransch där vi har som mest att göra sommartid...Ja ja, hursom, jag har läst en redan, den om Ove. Rekomenderas varmt. Skratt och tårar. En känsosam historia.

 

 

Puss på er!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se