Ja det är onekligen ett bra mycket mer intressant ämne än "lättsmält" sörja som Paradise Hotell. Det är bra mycket mer intressant att se två kvinnor mitt i livet berätta om sina problem, sina erfarenheter och sina familjer. 

Ja jessus vad inspirerande! En het potatis det där, medberoende. När insåg du att du var det? Jag vet när jag gjorde det. Det var inte alltför längesedan. Förnekelse kallas det för. Något man inte pratar om. Sade man något till fel person fick man skylla sig själv. Det var ju bara att gå. Sa man det till det man trodde var rätt person fick man veta att det blir bättre, det går över och så farligt var det väl inte...

Jo, det var så farligt. Farligt för mig. Just där och då var det min verklighet. Något jag trodde jag förtjänade för att jag var som jag var. Jag trodde att hade jag valt det där så var det bara så. Jag var ju som jag var. Fanns väl inte en karl som stod ut med mig.

Är man stursk och kaxig får man dras med någon är ännu värre. 

Jag blev liksom van att bli kallad en massa otrevliga saker. Jag vägrade acceptera det, men jag vande mig. Och det kunde alltid vara värre. En gång sade en man till mig, inte min, att det man sade till en kvinna i fyllan skulle man inte bry sig om. Man sade så mycket i fyllan. Nä, sade jag, jag accepterar det inte.

Men det var precis vad jag gjort. Ganska länge. 

Hur är man då som medberoende? Jag var den som sopade upp. Sopade upp all skit runt omkring. Banade väg. Såg till att allt gick smidigt. Tog hand om och försökte att inte vara till besvär. Och hur bra gick det? Hela jag var ju besvär. 

Tiden läker alla sår...Skitsnack säger jag! Man behöver inte älta hur länge som helst...Jo, om det är vad man behöver! Jag behöver prata om det, skriva om det och tänka på det. Fälla en tår med jämna mellanrum. Tårar av vrede för vad som hände. Tårar av ilska för att jag lät det hända. Tårar av besvikelse för förlorade år. Tårar av hat över en annan människas oförstånd.

Läker gör jag. Sakta. Förlåter gör jag aldrig. Och glömma vägrar jag. Jag har precis vant mig vid att vara medberoende. Vant mig vid att acceptera att det skedde och att det inte var mitt fel. 

Om det tar lika lång tid för en människa att gå vidare som förhållandet var långt, då är jag nära.

Nån gång ska jag berätta om de gånger jag låste ute. Ringde Jourhavande Medmänniska. Ringde polisen. Ringde en vän. Jag ska berätta om sömnlösa nätter. Mornar utan varmvatten. Skam. Om hur knuten i magen känns när jag blev sjuk och till besvär. Månader utan pengar. Skulder och delgivning. Ilska. Tårar. Maktlöshet. Att göra det man inte vill för husfriden. Att dricka en grogg för att flaskan ska tömmas snabbare.

Ångest över storhelger. Ångest över fester. Ångest dagen efter. 

Nån gång ska kapitel efter kapitel skrivas. För min skull. Så jag får se det på print. Se att verkligen hände.

För inte var det någon som såg. Eller hörde. Eller ville se. Ingen verkade bry sig. Det fanns ju fler som sopade upp...

TACK OCH GODNATT!

Hello!

Här är jag igen...Har jag nåt vettigt att komma med efter ett par månaders tystnad? Nä, förmodligen inte.

Sommaren kom och sommaren gick. Life goes on and on and on...Ingen hejd liksom på vare sig skit eller det som är bra. Det varvas liksom hela tiden. Säkert precis som det ska vara. Man hinner inte bara med.

Äsch jag känner bara för att rasta fingrarna lite. Låta de flyga över tangenterna lite och få hjärnan att arbeta...Som om den inte gör det nog på jobbet!!?? På högvarv all the time! Precis som jag vill ha det! Det är bara det att ibland blir det för mycket. Vad gör jag då? 

Jo, tar ett steg bakåt....ett djupt andetag....tänker på att andas med magen...låter axlar som krupit upp falla ner...klär av mig arbetet i form av att byta kläder direkt vid hemkomst...ta en promenad i höstsol för att räta på kroppen...byta syre i hjärnan och intala mig själv att det är en annan dag imorgon.

Att arbeta med sig själv är ett jobb som aldrig tar slut. Att inte bränna ljuset i båda ändar är en heltidssysselsättning ;) Har jag blivit nå klokare då? Ja. Faktiskt. Jag vänder blicken inåt och andas.

Sen ska vi komma ihåg att jag är jag. Knasig! Ombytlig. Hetsig och kan själv! Jag blir inte en annan människa bara för att jag försöker lugna ner mig ;)

Ena dagen vass och fräsig. På topp och på g. Andra dagen loj, likgiltig och uttråkad. Precis som det ska vara. 

Och jag ska sluta lägga pussel! Det där jävla livspusslet får man inte ihop iallafall! Så det så! Jag tänker aldrig stressa ihjäl mig för storkok, hemrullade köttbullar eller nybakat bröd. Kommer aldrig heller flänga runt för att "förverkliga" mig själv. Jag tar det som det kommer. 

Lättare sagt än gjort, men ja. Så får det bli. Idag är idag och nu känner jag för det här. Om det så är tv-marathon, långpromenad eller allmänt häng så kommer jag vara där. Inte tänka mig någon annastans. Inte ha dåligt samvete för det jag inte gör utan se vad jag gör.

Ha! Lura Jante varje dag! Jag är awesome!

Ett litet stycke dynamit maskerad till sockerbit! Sug på den du!

Klapp på axeln och spark i baken. 

Hej då!