Senaste inläggen

Av Veronica - 3 april 2014 07:23

Jättechockad! Över mina nya sov och morgonrutiner. Jag är ju en zombie at morning...det tar två timmar innan det är fart på mig. Oavsett tid. Det spelar ingen roll om kl är 6, 8 eller 12 så tar det två timmar innan maskineriet är igång. Har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara. Meeeen, nu sedan årskiftet har jag tuffat igång tidigare och tidigare. 

 

Jag började med att skjutsa kidsen till skolan och nu är jag uppe i att vara vaken från 6! Dricka kaffe, kolla tv och surfa. Så när kl är 8 är jag på g. På riktigt! Om det är våren, mineralerna, det faktum att plugget och oket är slut eller bara allmänt välbefinnande...Ja, det vet inte jag. Men glad är jag.

 

Det är skönt att studerandet är över. Det var skitkul att plugga. Och det var jävligt pressande! Att prestera under dessa omständigheter...Hursom, nu är det över! Jag kan slappna av och ha ork över till annat.

 

Jag har börjat på gymmet igen. Här hemma i huset. Billigt och bra. Jag somnar som klubbad varje kväll mellan 22-23. Sover som en gnu och vaknar utvilad. Många hjärnspöken är borta. 

 

Den här våren ser jag fram emot. Trots utebliven a-kassa...Tredje gången jag fick hem ofullständiga papper!!! Som löne ska fylla i??Ja, ja, jag tog hela bunten och skickade till dem. Och väntar väl en två veckor till på mina pengar. Tur ekonomiministern varit framme och bantat kostnaderna ;)

 

Så lugn och övertygad om att allt ordnar sig har jag aldrig varit. Skön känsla.

 

"Sol ute, sol inne. Sol i hjärta och sol i sinne"!

Av Veronica - 2 april 2014 19:34

Det är ju så. Arslet är alltid bak vilket håll man än vänder sig åt. Filosofiska tankar denna dagen då intervju två av två denna vecka är avklarad... Herregud! Det låter ju så bra! Jag låter så jävla bra när jag sitter där och spottar ur mig såbra saker hela tiden.

 

Jag slås av mitt engagemang, min närvaro, mina åsikter om människor och hur man ska driva en grupp framåt. Jag kan det där. Verkligen. Det är bara självkänslan som måste komma ikapp självförtoendet. 

 

Jag pratar lagar och ekonomi som en chef. Och jag har ju varit chef. Jag har nog inte tagit min roll och mig själv på allvar. 

 

Det beror säkert på att jag aldrig kämpat för ett jobb, de har bara hoppat på mig. Jag är som de flesta 70-talister dålig att framhålla mig själv. Ändring på det nu!

 

Även om dessa intrevjuer inte leder tilla rbete så är jag nöjd med vad jag åstadkommit och sagt. Det har känts bra där. Jag är van att prata. Både för mig själv och andra. Jag måste bara lära mig att handskas med människor som förminskar mig.

 

Det kommer gå bra! 

 

Det måste finnas någon som ser kvaliteérna hos en gammal dam med livs och arbetserfarenhet ;)

Av Veronica - 2 april 2014 08:01

Vilken klyscha! Helt ärligt så behandlar jag människor som de förtjänar! Jag blir en spegelbild av dem själva. Gör de en sak mot mig gör jag samma tillbaka. Åt helvete med andra kinden till! Så opolitiskt inkorrekt. Men helt ärligt från hjärtat.


Blir jag ignorerad, ignorerar jag. Fäller någon pestiga kommentarer och ger små fina nålstick, ja då sticker och kommenterar jag tillbaka. Lite Lars Norénskt liksom. Jag fräser och klöser ur ögonen.


Det har varit "lugnt" länge och jag känner hur det börjar närma sig någon form av klimax. Vet inte vem av alla får som bräker först...Det spelar ingen större roll för ni ska vara säkra på att jag är beredd! Jag vet precis hur jag ska ta er allihopa.


Om någon sagt det här till mig för några år sedan hade jag skrattat och sagt att det kommer aldrig att ske. Nu vet jag bättre. Jag vet att det aldrig blir som man tänkt sig. Allt kan förändras. Människor förändras. Och en del gör det inte. 


Livet behöver mycket glädje och skratt, varvat med lite vemod, sorg och ett stråk av bitterhet. För att uppskatta alt bra och gott i livet måste vi lida lite. Tillåta oss lida lite. Det ligger i människans natur. Låt oss rasa mer över orätvisor och oförätter! Låt oss börja morra mer när saker är fel! Inte bara för andra utan för oss själva! Låt oss ta strid för de vi är och det vi vill.


Låt oss möta de medmänniskor med glädje och respekt, de som förtjänar det. De andra kan vi fortsätta vara svala och artiga emot. Eller ignorera helt. Eller pissa på om det känns bättre. Bildligt talat inte bokstavligt.


Så fortsätt behandla människor som de förtjänar.


Punkt.

Av Veronica - 1 april 2014 11:54

Vad är det att bli äldre? När vi är unga vill bli äldre. Så mycket att vi glömmer bort att njuta av vår ungdom! Det är inte förrän efter ca 25 år typ som man uppskattar sig själv som ung. Det är inte förrän nu man ser hur jävla smal och snygg man var! Och som tjej ägnade man halva tonåren och ungdomen till att tycka att man var tjock? I vilken del av örsnibben??

 

Nu när vi är "äldre" eller tom "gammal", vad är det? Är det att bli liiite klokare, liiite modigare, liiite vildare....Att strunta liiite mer i vad folk fakstiskt tycker?

 

Jag läste en krönaika i en kvällstidning förra veckan om hur man ska klä sig som medelålders. 40+ alltså. Åsikterna går isär lite kan jag säga. Camilla Thulin vill att vi slutar färga håret. ALDRIG säger jag! Visst, i allt "du är vacker som du är-andan" erkänner jag att nä, jag vill inte vara grå och vacker. Jag vill fortfarande vara röd eller svart, beroende på vad jag känner för.

 

Nä, att bli äldre för mig är: Inte att klä mig efte min ålder, utan att klä mig som jag vill. I min garderob saknas ännu svart finbyxa, jumperset, kuvertväska och Ecco-skor. Mår jag dåligt av det? Nä. Min basgarderob består av: *Ett par smala mörka jeans med hög midja som passar till allt. De funkar till tunika, till skjorta, till t-shirt och gubbkofta.

*En vit skjorta med trekvartsärm i oversize-modell för att rocka till det lite. Passar till pennkjol, kort kjol, jeans och leggins. Med eller utan bälte. Med eller utan slirre.

*"Gubbkofta" i längre modell. V-ringad. Passar till kjol, leggins och jeans.

*Svarta leggins. Olika utföranden och passar alltid!

*Tunikor i olika längder, färger och stil. Blanda gärna tufft och gulligt.

*Linnen. I alla längder och i alla färger. Bra att ha under allt.

*Svarta kjolar i tre längder. Pennkjol med markerad midja och "ballongfickor" gör underverk med figuren;), kort svart i mjukt material, bra under den liiite för korta tunikan. Och den hellånga i mjuk jersey som passar till allt.

*"Blusar" i rak modell. Perfekt med linne under till alla nederdelar. I alla färger.

*Långärmade t-shirtar i lite oversize modell. Passar till allt det med.

*Klänningar. I alla möjliga och omöjliga längder, färger och mönster.

*Strumpbyxor. Spetsmönstade, blommönstrade, enfärgade, rutiga, randiga och allt där emellan. Till allt, alltid.

 

På fötterna då? Sneakers! Färgglada helst. Converse eller converseliknade. Funkar till allt. Jodpurs, klassiker. Hög svart stövel. No comments.

 

När man äntligen börjar komma upp i åldern när man törs, ska man inte få?? Jag bryr mig då inte om jag anses klä mig för "tonårsaktigt". I don´t care. 

 

Att vara snart 42 är en välsignelse;) Mer rött i håret, mer färg på benen och våga vägra "tant".

 

Pöss.

Av Veronica - 31 mars 2014 07:22

Japp, så börjar jag min dag! Stel efter en alldeles för mjuk säng i en vecka...Och vilken vecka sedan! Strålande sol och blå himmel vareviga dag. Vemdalsskalet med omnejd visade upp sin vackraste sida. 

 

Stugan vi hade låg så vackert nedanför Vargentoppen. Utsikten över Skalet var underbar. Solen letade sig in varje morgon i springan mellan rullgardin och fönsterkarm. 

 

Vi har tagit vara på solen! Skidåkning nerför i både Skalet, Björnrike och Storhogna/Klövsjö. Precis i den ordningen också. Vilken backe var bäst då? Alla hade något, den saken är säker. Och varför välja när man kan ta alla:) Turskidåkning uppför till Jaktstugan. Behöver jag säga att ner gick det undan ;) 1 timme 20 minuter upp, ca 20 minuter ner...Med krampande ben och fötter... 

 

Vi hann med pimpling, promenad och bad med. Pimplingen för mig innebar: En stilla promenad i solen, spanande på rovfåglar, eldvakt, första grillare och så höll jag ett spö i tre minuter. Promenaden, skulle vara en stillsam historia som en motpol till slöandet på Storhogna bad senare på dagen...

 

Jo jo, men då känner ni inte oss;) Vi knatade helt enkelt upp till Varggranstoppen, någon km uppåt...Ner valde vi att krångla till det...Sommarleden i vinterskrud. Det vill säga ravin med snö. Där vi sjönk ner till låren. Men vi gjorde oss förtjänt av bad, bubbling och bastning efteråt. Och en läskande vatten i underbara Vinterträdgården.

 

Min kropp känner av allt åkande i hårda backar, användandet av vilande muskler i turskidåkningen och promenaderna. Fysiska prövningar i all ära...Men de psykiska måndag och tisdag var värst! Jag är höjdrädd. Jag är verkligen rädd. Jag har alltid sagt att sittlift kommer jag aldrig att åka. "Någon" smålurade mig lite... Första turen satt jag med ett hårt grepp runt armen på karln. Lika hårt grepp runt handtag och stavar. Blundandes. 

 

Innan dagen var slut hade jag åkt med öppna ögon och med hela familjen i samma lift! Stort! Avslutande backe och åk såg jag t om fram mot sittliften;) Fortfarande spänd och inte helt bekväm, men ändå. Måndagen dog jag en smula på kvällen. Hua. 

 

Och som ännu en avslutning med twist...Hamnade i svart pist med slutkörd kropp sista dagen...Slutade med smärre panik och pjäxgång ner. Tro mig...Jag har aldrig svettats så! Det rann om mig! Panik! Höjdrädsla i kombo med en kropp som sa nej. Hua igen.

 

Från underbara fjällen till verkligheten. Telfonsamtal på fredagen som ledde till intervju senare idag... Så jag är uppe med tuppen för att samla mig och döva nervositeten. 

 

Puss!

 

 

Av Veronica - 21 mars 2014 13:02

Här har det promenerats och rullats på höftkulorna. Släckts eldar. Dagens små borden är klara. Jag fick en dos d-vitamin i solen med vinterjacka, knäkorta byxor o blommiga foppa-tofflor. Läsandes Sundsvalls Nyheter.Och nä, det var inte så varmt. Men jag har andats luft, låtit solen träffa de vita kroppsdelar som var framme och tagit mina mineraler.


Posten är genomgådd och det regnade lite pengar över hushållet idag. Inte helt fel med tanke på det sedvanliga strulet med a-kassan. Det spelar ingen roll att jag var ute över en månad innan med intyg från när och fjärran, läste allt noooga och skickade in som jag skulle. Det kommer alltid tillbaka! Och så börjar processen om...ringa för mer intyg, läsa igenom allt ännu en gång och som extra åtgärd: Ringa in och bekräfta. Done and done.


Som gräddet på moset ringde telen och beskedet att jag var utvald att träffa ett stort företag för information och intervju till veckan...Bajs. Jag befinner mig 20 mil hemifrån då. Och helt ärligt med handen på hjärtat så är det ett av de jobb jag sökt bara för att söka. Och så är det just de som är intresserade. Det finns en mening med detta. Jag har bara inte kommit på det ännu.


Fredag är det fortfarande. Det innebär att jag bör ta ansvar som hemmavarande del i hushållet att piffa lite så familjen känner sig välkommen hem! Det påminner mig om att poppa just Välkommen hem med Veronica Maggio. Så får det bli! Poppa, förbereda middag och piffa! Piff piff och puff!



Av Veronica - 21 mars 2014 07:04

Men helt plötsligt lossnar det lite. Om det beror på mitt uppdaterade och upphottade CV eller slumpen...Who cares! Tre stycken har hört av sig angående jobb den här veckan. Naaajs!

 

Annars, moraliskt dilemma. Hur gör djur? Ja, jag gör som jag bestämt mig för. En oskyldig människa ska inte lida för att andra i omgivningen är dumma. Så är det bara. Även om det innebär att jag gör fel i andras ögon...

 

Jag är mamma och tänker först på barns väl och ve. Inte bara mina egna, jag tänker på andras med. Även de som folk tycker inte förtjänar det. Gå ett steg längre och tänk på varför de är som de är. Inga ursäkter, men en förklaring. 

 

Framåt, framåt, framåt vi gå.

 

Helgen bjuder på storstäd, storhandling, packning, födelsedagsfirande och ligga i soffan med handen i stora gorraskålen. 

 

Tjopp tjopp!

 

 

 

 

 

 

Av Veronica - 20 mars 2014 08:39

Det lilla ordet som ger ångest. Det finns stress och så finns det stress. Stress över arbetet, stress över hemmet, stress över barnen, stress över förhållandet, stress över stressen och den senaste hälsostressen.

 

Jag har precis läst två kurser i psykologi. Det är det bästa jag gjort. Det skulle alla behöva göra. Jag har då fått en massa nya bekräftelser, jag har nickat så igenkännande. Både för egen del och för andra. Ordet förståelse har fått en annan innebörd.

 

Jag fick en liten inblick till varför vi är som vi är och gör som vi gör. Sjukt intressant. 

 

Jag valde att fördjupa mig i det som kallas psykodynamiska sjukdomar. Alltså de fysiska besvär vi får av stress. När kroppen fått nog och helt enkelt ger upp. Bara för att räkna upp några: Alla former av magproblem, sk IBS, migrän, psoriasis, ledvärk, huvudvärk från axlar och rygg, trötthet, sömnproblem och viss cancer.

 

Jag är en person som är stressad. Inombords. Den Inre Stressen. Jag arbetar hårt på att ställa mig utanför stressen. Jag vill inte ha dessa tankar mer. Men vad gör man när tankarna inte slutar fladdra? 

 

Någonstans måste jag börja. Så jag har börjat med att ta reda på vad som är viktigt. Vad är viktigt att göra idag? Jag skalar av alla "to-do-listor" och börjar med ett tomt blad. Jag skaffar mig rutiner. Jag äter rätt. Jag vill inte utsätta kroppen för gifter och på så sätt ännu mer inre stress. Jag tar ett steg i taget. Låter allt nytt sityta innan jag väljer att ta itu med något nytt.

 

Jag har en plan. Jag ska bli en harmonisk människa som luktar på blommorna, välkomnar varje ny årstid, jag ska fortsätta tycka och tänka och sluta bry mig om vad andra tycker om det, jag ska säga ja till det som är roligt och nej till det som inte passar just då. Tänk att det ska ta 42 år nästan ;) 

 

Nu ska jag helt stressfritt tvätta, planera fjällen, ta en promenad, hitta på och göra middag. 

 

Jag ska välsigna ljuset och det faktum att jag somnar som klubbad och faktiskt vaknar som en levande människa av kött och blod, inte zombie. Jag ska vara nöjd med de beslut jag tar och att resan mot inre frid är tagen. 

 

 

 

 

 

 

Skapa flashcards