Senaste inläggen

Av Veronica - Torsdag 5 april 19:10

Vad gör du för att må bättre när du inte mår bra? Vänder du också ut och in på dig själv ? Hänger du upp dig på allt och fastnar i nån sjuk fixering ?

 

När jag mår mindre bra ger jag mig själva satan på att hitta vad som är fel!  Jag lusläser om hälsa , mat ,träning , mindflueness och slår knut på mig själv !

 

Jag kör igång med träningsschema, byter ut maten i kylen , svär över den misslyckade meditationen och ger upp .

 

Jag äter vitaminer ,mineraler ,dricker ingefärashot ,citronvatten ,skippar gluten och mjölk . Och hatar mig själv när jag trots allt inte mår bättre,  blir piggare eller smalare för den delen. Bränner ut mig och lider ännu mer. Blir grinig . 

 

Nya mediciner gör att jag mår piss . 

 

Mår snart kanske bättre eller så börjar jag med de tunga drogerna 😛

 

Huvudet upp och så plöjer jag en fåra till livets stenhårda potatisland .

 

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om jag inte vara lade mig ner och gav fanns i att kliva upp . Om jag gav mig och lät någon annan skrapa upp resterna.  Resterna av den spilla som är kvar efter den person som en gång var jag. 

 

 

ANNONS
Av Veronica - Söndag 1 april 09:01

Ska vi snacka psykisk ohälsa ? Det kan vara svarta strumpbyxor ,turkos ögonskugga och orangea naglar. Det kan vara engagerad medarbetare och kollega och det kan vara mamma som gråter på toan. 


Första gången jag kan säga att jag mådde dåligt psykiskt,  eftersom vi envisas med att skilja på psyke och fysik, var jag runt 16 år. 16 år och hade en knäpp svartsjuk pojkvän som utövade både psykisk och fysisk misshandel . Jag vantrivdes i skolan, tänkte hoppa av gymnasiet. Gick tom så långt så jag uppsökte Arbetsförmedlingen. Men de tyckte det var dumt att hoppa av och på nåt sätt lyssnade jag.  Jag vantrivdes även på min praktikplats. Hade fruktansvärda diarréer när det gällde mornar Iran skola/praktik. Bet ihop och körde.  Stor frånvaro. Skaffade häst. Hade honom i ett stall med tjommar med alkoholproblem och ned skev syn på hästhållning. 


På nåt sätt löste det sig. Jag gjorde slut en gång för alla med orden: Rör du mig en gång till så anmäler jag dig för allt som går att anmäla dig för.  Det funkade. Hästen bytte stall. Jag klarade av skola och praktik . Fick extrajobb som ledde till att jag arbeta där från 1992-2010. 


Sen rullade livet på.  Jobb , fest , kompisar, killar, häst och ja allt . 


Min andra gång som jag stånga pannan var separationen från barnens pappa. Det var en våldsam relation på alla plan. Jag överlevde fysiskt. Psykiskt så är det en av anledningarna till att jag gått inne en dokumenterad och behandlad utmattning. Att leva ned detta känslomässiga stresspåslag i 20 år ställer till det . 2003 var ett pissår. 


Jag uppsökte läkare men kände mig inte sedd eller hörd. Ångade på och försökte hitta fotfäste . 


2005 kom nästa krasch . En sista slutgiltig separation . Nytt boende , ljus i tunneln och en stark, klar kvinna. Då brinner huset och katten. Huset brinner totalt och jag förlorade allt. Saker inte barnen . Men vett och sans . Bor i bilen,  hos exet i hans hus och hos diverse människor. Ångade på.  Jobb,  fest , alkohol och skygglappar. Dett dröjde ända till maj 2006 innan jag bröt ihop. I nytt boende,  ny lägenhet kröp jag ut på balkongen en natt. Sjukskriven och  ett recept på sömntabletter och nån form antidepressiva . Åt dem aldrig . Gick till kurator. Skapade nån ordning. 


Jobbmässigt hade jag tuffa år mellan 2010 -2012. Fickur aska in eld. Bytte arbetsplats 2 ggr , utsatt för vuxenmobbning och blev sjukt illa behandlad och nådde piss.


2011. 2012 . Var omställningarnas år . Ny pojkvän, sambo otillräcklig slut make. 


2013 krasch . Mina barn led och jag satsade allt på dem . 


2015 . Då sa kroppen ifrån med att inleda den stora tröttheten. Jag var inte med.  Alls. Tur jag har instagram och Facebook. Annars mins jag knappt vad jag gjorde . Sonen med vän klarade gymnasiet . Och jag klappade ihop.  Grät på jobbet, grät i bilen och körde på. 


Maken blir sjuk där på hösten. Eller jag får veta där på hösten. Tjopp tjopp  ånga på. Sjukhusbesök både norrut och söderut . Operation och cellgifter . Kattungar och allergier. 


Skaffar hund. Älskar hunden och är sjukt allegisk . Mars 2016. Sjukskriven. Utmattninssyndrom. Kurator , medicinsk yoga och skygglappar . Jobbar igen, mår piss och får ta beslutet att lämna bort hunden . Min allergi peakar och jag är så sjuk .


Försöker trots sjukskrivning behålla vänner ,förstånd och lyssna på allt och alla.  Stressar,  hetsar och gråter . Duktiga flickor kämpar på. 


2018. Vår , allergi, rådgivning , ensamhet, ilska, ångest, rastlöshet, hjärtklappning, läkarbesök , provtagning, nya mediciner. Domen: Låga serotoninnivåer . Nästa steg: Börja knapra antidepressiva. 


Det är nu jag förlorar kontrollen helt.  Jag har gjort allt för att må bättre. Jag har pratat med allt och alla, även de som inte förstår . Jag har tränat för det är bra. Tränat så det stressat mig och brutit ihop igen. Jag har knaprat tillskott,  vitaminer och böner. Jag har andats lugnt, legat på spikmatta och yogat .Jag kämpar mig blå. Och det går ändå inte . För mig är det ett nederlag.  Jag kan inte acceptera att allt jag varor med har gjort mig sjuk, introvert, ilsken , irriterad och trött. Den förlamande tröttheten. Ovilja att prata i telefon. Ilakan på allt som går åt helvete . Fel mail,  brev eller kommentar sparkar undan fötterna på mig .


Så jag gör som jag alltid gör.  Tar reda på mer. Tar reda på vad serotonin är och hur man fixar detsamma är trasigt. Ok jag köper det. Att läsa om serotoninnivåer och brister ger mig ett uppvaknande. 


På onsdag börjar jag äta normalpiller. Jag hoppas det hjälper och att jag orkar med livet igen .


Så tänk på att vara rödhårig ,sprudlande , fyndig, bitsk och engagerad innebär också att man gråter på insidan,  gör en mental fuck you hela tiden och nä det är inte att skärva sig som gäller . Du säger inte åt nån med brutet men att resa sig upp och gå.  Därför säger man inte till en med bruten själ att skaka av sig och gå .


Love and peace



ANNONS
Av Veronica - Torsdag 29 mars 08:05

Varför blogga? Ja varför det ? Att uttrycka sig i sociala medier eller blogga är alltid en källa till diskussion. Varför?  Man gör väl som man vill 😛 En del tycker jag delar för mycket, tycker för mycket och är för mycket.  Ja välkommen till mig alltså. Jag är ju mycket och varför ska jag anpassa mig till dig liksom. Det jag skriver,  delar och uttrycker står jag för och kan säga offentligt oxå . Det är väl det som är skillnaden mellan oss. Att jag vågar och inte du. Jag ser inte problemet. 

 

Så varför bry mig menar du? Jo för att det är tröttsamt att behöva förklara och känna behov av att försvara sig. Så det håller jag på att sluta med.  En obesvarad kommentar tar bättre än att försöka förklara för nån som ändå inte fattar 😉

 

Jag har helt enkelt det behovet att pränta ner tankar och känslor. Det är skönt ibland att dela det med andra för att upptäcka att jag inte är ensam . Så därför gör jag det . 


Jag läste igår om skam. Inte serien Skam utan känslan skam . När man skäms.  Och hur skam går i arv och hur det ställer till det. 


Jag försöker inte skämmas längre. Jag vill inte skämmas för att jag är jag eller för saker jag gjort. Och jag tycker inte om när folk får mig att känna så . 


Saker som kan få mig att skämmas är: Att bli för full . Det vill ingen bli ju . Det är ju som att tappa kontrollen och vem vill det?  Men det händer väl de flesta nån gång?  Jag brukar kunna skämmas för att jag blir så surrig och älskar hela världen. Och varför ska jag skämmas över det?  Det är bättre än att jag börjar slåss och bråkas? Fast det har väl hänt det med 😜Jag blir oftast go och glad så det tänker jag fortsätta med.  No more  shame ! Det är ju oxå lite samhället och jantelagen som ger en skamkänsla. Tappa för fan inte kontrollen för då är ju ett packat fruntimmer som bjuder in till trubbel ?! Ingen bör bli för full oavsett kön säger jag!  Och blir man det är det bara att be om ursäkt och göra bot och bättring 😘


En annan sak jag skäms för är mina överflödskilon. Att trots att jag tränar och äter bra fortfarande är fluffig. Det är en rest från 80 talets viktväktarhets och samhällets bild av en lyckad människa. I samhällets bild ska man inte vara fluffig för då är man lat . Och den bilden har jag så svårt att ta bort trots att jag joggar den där halvmilen, promenerar, lyfter vikter, yogar, rider och arbetar fysiskt. Och trots att jag äter bönor ,grönsaker, tillsatsfritt och den där jävla broccolin! Och jag hatar känslan att man inte får vara nöjd. Eller jag hatar att jag har problem med att känna mig nöjd. Jag hatar känslan av att jag bryr mig överhuvudtaget. Det skäms  jag för.  


Jag skäms för att skämmas helt enkelt. 


Jag kan oxå skämmas för att jag känner mig otillräcklig. För det gör man alltid som mamma . Och trots att jag jobbar på att förstå och förlåta mig själv för att jag gjorde det bästa av det jag hade så är vägen både krokig, lång och hopplös. Den skammen att bära att jag lämnade men lämnade kvar kommer alltid följa mig. Jag gjorde ett val. Jag försökte och det gick inte . Jag var ensam och utan stöd . 


Att vara kvinna och vara utsatt för våld innebär alltid dubbelbestraffning. Dels blir du utsatt för våld och dels blir du utsatt för vänner, familj och samhällets skuldbeläggande. När ska vi få sluta skämmas? 


Jag är så trött på att bli ifrågasatt, nervärderad och illa behandlad. Jag har gjort så gott jag kunnat och jag skiter i vad du tycker. Det är en ny tid nu. 


Att skämmas för att man är glad och har ett liv trots att man separerat och bara har barnen halva tiden retar mig oxå. Vad har man för val?  Vad hade jag för val? Bara föräldrar som vet hur det känns att försöka leva för att man måste kan uttala sig.  Ingen annan.  Vi som vet hur det river i oss,  förtvivlan, längtan och sorg, vi kan ha åsikter . Människor som säger att man borde försökt lite till eller att man gett upp för tidigt vill jag skaka om, kräkas lite i halsen på och be dra åt helvete . Vem är du att ha åsikter om det? Var du där? Nä. Och även om du var så vet du inte allt ändå. 


Varför ska egentligen alltid kvinnor skämmas lite mer ? 


Äh vi lägger ner!  Sluta skäms!  Ja! 


Nu ska jag bli frisk från förkylningen,  dricka mig berusad och surra skiten ur folk och be dem som snörper på mun hoppa i älven. När den tinar fram 😂


Jag ska se mig spegeln och förlåta mig själv. Hitta mitt jävlar annama och ryta ifrån 😁Ta ingen skit du kvinna som kämpar med förutfattade meningar och en inaktuell bild av människan. Stå upp för dig och de val du gör. Inse att du inte behöver vara accepterad av alla , bara av de du vill. 


Jag vill bara ha rätten att vara jag och leva det liv jag vill. Ibland får jag påminna mig att jag är kapten på skutan. Och att allt lett fram till idag och att jag har valet att bli påverkad eller inte. 


No more shame! 



Av Veronica - Onsdag 28 mars 14:35

Jag saknar att skriva av mig och bekvämligheten att inte orka via mobilen har hindrat mig länge nog😜Datahaveri och snålhet är anledningen till att ny laptop inte inhandlats. So here I am! Liggandes i soffan med kalla fötter och mobil .

 

Hemma. Sjuk.

 

Jag läste mitt senast inlägg från 2016 för att komma ihåg vad fan jag gjorde då. 

 

Ja, i resterna av utmattning kan jag konstatera att jag blivit grinigare, har mycket lite tålamod med  andra människor utanför min snäva krets av familj. Kukdåligt tålamod. 

 

Jag har även blivit väldigt ensam . Har nästan inget annat socialt liv förutom jobb och familj. Och det är ju inte så konstigt när jag inte orkar höra av mig . Jag orkar inte hitta på något.  Jag glömmer att höra av mig. Och någonstans efter vånda och rannsakan har jag förlikat mig med att det får vara så. Eftersom jag befinner mig i dimman och inte får till en bra struktur så kan jag inte kräva av andra det jag inte fixar. 

 

Alla middagar jag planerar men glömmer att berätta för de det gäller.  Alla promenader, fikaträffar, spelkvällar , vinprovningar, alla inflyttningsblommor jag köpt men aldrig åkt med.  För det dyker upp nåt annat eller glöms bort. 

 

Jag känner precis som många andra i min sits att det skulle vara så kul att bli bjuden även om jag säger nej. Bara vetskapen att någon tänker på mig och vill träffas. Så som vi träffades förut . 

 

Och där är stunden för självhat och ömkan över .  Trots feber och elände måste hästen få mat och mockat . 

 

Vi ses 😊

Av Veronica - 21 juni 2016 14:22

Nä, det är ju det jag inte vill bli! Jag är ju less på att min kropp skriker "Vargen kommer, vargen kommer" varje gång den utsätts för minsta lilla "stress".

 

Vad är stress?? Ja allt ibland! Ibland inget. Stress kan väl jämföras med att göra för mycket på för kort tid. Eller känna stress för saker man inte rår på. Eller vara pedant och ha prestationsångest. 

 

Min kropp känner ju inte ruktigt ännu skillnaden på normal, vanlig, lagom och positiv stress. Den tror att allt är jobbig, farlig stressig stress.

 

Jag har ju ändå lärt mig att "skynda" lite. Kroppen knyter sig inte som en gammal telefonspiral längre om jag tänker att: Ja, det hinner jag!

 

Närå, den fixar att springa till bussen och hinna springa ut med hunden innan yogan. Det är ganska skönt.

 

Jag vet vad jag ska göra och när det ska vara gjort. Jag kan inte trolla bara göra mitt bästa. Och om ingen bildligt eller bokstavligt dör för en sak inte görs, ja, då får det som vara.

 

Jag gör som jag vill! 

 

Och nä, jag skäms inte för att spänna ögonen i folk eller mentalt be dem hoppa i Nilen. Icke! Mentalt gör jag mycket, säger mycket;)

 

Och jag tror nog det märks...Jag har fått mindre tålamod med människor som inte talar ur skägget, säger vad de menar eller sköter sig schysst.

 

Vem har tid med en massa lall eller ta hänsyn till andras eventuella känslor om de inte kan säga vad de behöver eller vill?

 

Jag har det inte längre.

 

Jag förstår inte problemet med att säga: Jag vill...Jag tycker...Jag vill inte...Jag tycker inte...

 

Jag må upplevas hård och fräsig när jag faktiskt inte jamsar med i många konversationer längre. So what! Jag tror att man kan leva öppet och ärligt utan att vara dum.

 

Hej då!

Av Veronica - 9 juni 2016 13:36

Japp! Nu är den här! Min sista vecka som halvt sjukskriven. Nästa vecka går jag på 75 %. Det ska bli skönt och en omställning. Min energi tar ju slut lite grann mitt över dagen. Jag har ju tränat lite de dagar jag har yogan på morgonen...de dagarna blir långa. Men det går!

 

Nu när jag vet vad min trötthet beror på så kan jag hantera den. Det var värre för ett år eller tom ett halvår sedan. då ville jag hänga nån. Eller mig själv. Nu hanterar jag den som den vuxna och medvetna kvinna jag är;)

 

Jag sitter ute och njuter av lugnet till blåst och fågelkvitter. Hunden sitter och sniffar i luften bredvid.

 

Han är också piggare! Shit vad duktig han har varit under denna vecka med tratt och bandage! Lillkillen   

Igår visade han bestämt att nu vare nog med tratt, munkorg och bandage! Han bet av sig med både tratt och munkorg...Det ser fint ut och tvättar vi regelbundet och ser till att han han inte river upp det så får det gå.

 

Han har verkligen fogat sig så gott som en Conrad kan denna vecka. Trodde inte han kunde vara så lugn;) Men nu som sagt är han pigg! Vi får utöka promenaderna lite. Undvika skog och mark där han kan hoppa runt och riva sig...Lättare sagt än gjort då han är vild, min lilla ponny! Magen är bra och allt känns toppen. Snart bad och bus för den lilla lusen igen.

 

Sommaren är här på allvar. Det är avslutningsvecka. En har gått på lov, en annan imorgon, den tredje på g hem från högskolan och en jobbar. det är våra "barn" det. Officiellt har vi inga barn i grundskolan längre... Ja, hur gick det till??

 

Å andra sidan så nä, vi är inte tjugo. Eller trettio. en av oss närmar sig femtio;) Och jag är fortfarande närmare 40 än 50:)

 

Livet känns lite bättre, lite mer kul och absolut helt klart mer värdefullt! Allt ordnar sig, löser sig och blir bra. Att omges av knasiga vänner som man kan vara med, bara vara, och skratta åt alla andra puckade människor! Det är gött det!

 

För fy tusan vad normal och bra jag är! Jag är fan lite bäst! Jag är ungefär som Lotta på Bråkmakaregatan: Jag kan nästan allting. Jag kan skruva trall, måla, gräva, dekorera, lata mig, dricka whiskey, reta gallan ur de flesta, rycka upp mig, bita ihop, hålla käften och bara vara. Bäst i test, helt enkelt.

 

Och då kommer jag till nästa punkt på min lista i skallen idag: Tuttar. Inte nappar som ungar har i käften utan boobisar. Tuttar, boobisar, bröst, meloner, taxöron eller vad vi nu ska kalla dem. 

 

Jag har ett par stycken vänner med rejäla boobisar. Jag har vänner med andra sorts boobisar oxå, men nu handlar det om de stora;) Alltså, helt ärligt och seriöst...Vem bryr sig om vilka boobisar man har och hur mycket de syns?? Vi kvinnor ska vara sexiga och behagfulla, men bara när det passar andra?! Typ. Om man har stora tuttar som syns varför ska man då skämmas för att de sitter där?? Vem ger sig själv rätten att tycka att de ska skylas så de inte lockar nån stackars lättledd karl utan vilja? 

 

En del människor! Fram för mer tuttar helt enkelt! Alltid retar det nån tydligen. Jag tror jag ska starta ett tuttuppror på Insta! Är ni med ;)

 

Pollen driver mig lika mycket till vansinne som dumma människor just nu. Det måste vara nån peak i pollenutsläpp nu! Det kliar och svider och jag nyser och snörvlar. Äh, men sprit i kroppen så löser det sig;) Sommarens whiskey är inhandlad, bara en hygglig gin också så är säsongen räddad.

 

 

Den berömda kvaddade tratten! Så går det när en bulldozer drar fram! Men som sagt, den höll en vecka. det var länge nog det.

 

 

Single malt, single malt, single malt oh halleluja! Vad den ska avnjutas!

 

 

 

Snart är däck två klart! Vi har lite pyssel som vi med nästan all säkerhet gör i helgen...Jag ska fixa en örtodling på vägg med hjälp av en halvpall, vi ska fixa en avställningsyta av två helpallar och trädgårdsplattor och sen är uteköket klart! Grillen, murrikkan och örter. Myyys! Ja, det är ju lite skruva kvar på nå bräder och stolpar..Men det fixar vi lätt.

 

Peace And Love!

 


Av Veronica - 1 juni 2016 21:02

Ja då var det som dags igen. Feber, hemma och sjuk. Eller rättare sagt så började det förra onsdagen med hosta, snörvel och trötthet. Veckan gick och jag med den. Alltid så här med facit i hand så skulle jag inte varit ute halva lördagen i sol och blåst...och jag skulle inte gått på mässan...utan jagskulle legat hemma i soffan och varit förståndig, förnuftig och klok.

 

Men eftersom jag är oförnuftig och lever med tron att Superwoman lever i min kropp så, nä, jag var inte hemma. Äh vad fan! Vi hade biljetterna och skjuts löste sig in och hem, klart man fixar några timmar! Jag kan erkänna att efter en timme satt jag och gäspade...

 

Straffet kom på söndagen. Feber och snörvlig till max. Låg hela dagen. Låg hela måndagen. Fick ett ryck i feberdimman och städade övervåningen där Projekt Rensa Förrådet pågått en månad...Jag kan inte ligga i soffa och se två miljoner vita hundhår, damm och flyttkartonger en dag till! Tänkte jag förmodligen...Jag dammsög mattan sittande. Det säger väl allt!? 

 

Tänkte arbeta tisdag. Samvetet. Vem fan har tid och råd att vara sjuk när man redan är sjukskriven halvtid??? Pyttsan! Jag tror inte ens jag var vaken tisdag för att ens hinna tänka...Hade jävulska febertoppar på natten...igen. 

 

Men nu, nu jävlar ska jag arbeta imorgon! Och på fredag, dessa ynka timmar ska jag fixa. I mitt elände. 

 

Att vara sjuk i vanliga fall är jobbigt. Att vara det nu är rent knäckande. jag känner mig hur mycket svagare som helst och så värdelös. Just den känslan av värdelöshet och oron för kommande löner gör mig ännu peckligare. Viljan till allt skoj och all renovering försvinner lite när jag mår. Mår blä. Jag har ju inte den där extra resursen att ta till nu...

 

Tur man han har de här minnena på Facebook som ploppar upp varje dag. För utan dem minns jag inte vad jag gjorde för ett år sedan. Jag har tappat ett år. Så här i efterhand så fattar jag inte att jag stod på benen så länge. Och att jag faktiskt gör det igen. de må va lite darriga men de bär! 

 

Självömkan...är nödvändigt ibland. nu ska jag skaka av mig olustkänslan och tänka att det kunde vara värre. Jag tycker om mitt liv, min familj och mitt jobb. Solen skiner igen och nästa vecka är denna vecka ett minne blott.

 

I helgen firas den näst sista 18-åringen i hemmet med grillning och alla ur den äldre generationen.

 

Vi bygger ännu en altan och ja, livet kunde vara mycket värre.

 

Love & Peace

Av Veronica - 26 maj 2016 12:43

Ja jag fryser utav helvet! Då jag inte svettas förstås! Jag har ju hunnit arbeta några veckor så nu tror jag att jag håller på att bli förkyld såklart. Mutter mutter ve och fasa.  Hostan som jag stångades med en hel månad känner jag kommer tillbaka. Suck pust och stön. Jag sitter i soffan med storhuvtröja och stickad halsduk..Är det så det ska vara en månad innan Midsommar??? Va? Va? Jag pumpade i mig en treo till fikat idag. Så jag har varit ute med odågan en liten sväng iallafall.           


Idag fick jag också på mig mina nya byxor! Fritidsbyxan. Nu är det kört på riktigt! Nu är vi förnuftigt klädd i skog och mark. Stretchiga byxor och walkingskor med rejäl sula. det måste man ha så man inte slirar runt på blöta rötter i hala vanliga springskor;) Jag hittade ett par snorbilliga skor hos www.engelsons.se. För bara 150 pix. Ja och håller de bara denna sommar och höst så må det väl vara. Den cerisa klatchiga byxan är från samma ställe. Suvränt med resår i midjan och kort benlängd. För en kort lite rundnätt dam. Det är bra mycket roligare att vara ute med hyfsade kläder på kroppen. Oömt och rejält. Fan vad präktigt! Å ja, jag står i bara bh på bilden. Vad är skillnaden på att stå i bikini eller trosa och bh?? Ingen om du frågar mig:) Jag har samma bristningar och celluliter oavsett ;)

    

Idag är jag så trött att jag stryker allt från to-do-listan och latar mig genom eftermiddagen. Med lite feber i kroppen, lite retlig hosta och det faktum att boken höll mig vaken till midnatt...

Boken, Lejontämjaren av Camilla Läckberg är skitspännande! Den ska jag läsa ut ikväll:) Nu har jag inte ro. Jag ska surfa lite och titta på mina reella hemmafruar på Femman....Crazy Bitches!

 

Love and Peace.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se