Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Veronica Winbladh - 28 april 2016 09:29

Och snart Sista april...Valborg. Med brasa, glögg, raketer( eller smällare eller vad som nu är tillåtet, jag har ingen koll...), god mat och fylla.

 

Sent ska den late vakna men det är bara de senaste åren som jag inte gått på eller vill hitta på baluns på Valborg. Jag har stora barn som besöker brasan själv, om de vill. Jag är bara glad att slippa frysa:) Jag får sitta hemma och värma mig några år innan jag går med barnbarn. 

 

I år vill jag bara vara hemma, äta gott och dricka gott. En flaska cava och några smaskiga ale. Något gott från grillen och sötpotatis. Jag älskar sötpotatis! Sjukt gott till allt. Jammi.

 

Ska bara bestämma mig för vad som ska läggas på grillen. Gris, kyckling eller nöt??? 

 

Synd att det inte är säsong för jordgubbar! Jag låg i sängen och gruvade mig för att kliva upp och blev toksugen på söta gubbar. Gärna i choklad till cavan ;)

 

Jag dricker lite mer kaffe och klurar på dagens mat istället. Och gruvar mig för att sprätta banden på packen flyttkartonger som ska användas till skrubben uppen. Den där skrubben. Den där jävla skrubben som är belamrad och som vi röjt ur en gång om året sedan vi flyttade hit...Och som vi förmodligen kommer att röja ur en gång om året så länge vi bor kvar. Ni vet den där skrubben där allt hamnar på väg någon annastans. Har man plats hamstrar man prylar. As simple as that.

 

Jag är inne i ett städflow nu. Till familjens stora glädje ;) Igår slet jag ut allt från lillrummet, extrarummet, gästrummet eller vad vi ska kalla det. Bråterummet låter bäst. Men nu så är det fint där:) Blommor i fönstret, nya gardiner, renbäddat och skurat. 

 

Äldsta "barnet" i familjen är på väg hem och så som det såg ut i det rummet i julas...Nu är det trivsammare för vår student på annan ort:)

 

Nu har jag mulat i mig 4 rågrut med diverse pålägg, två koppar kaffe så det börjar väl bli dags att gå upp, öppna dörren, titta in, svära en lång ramsa som går ut på att aldrig låta det bli så där igen...

 

Love and Peace

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 27 april 2016 06:51

Igår visade jag återigen vad som stressar upp mig till max. Pengar. När det gäller pengar och ekonomi är jag ett kontrollfreak.

 

Jag hör till de människor som får lite panik varje dag när jag ser pengarna minska. Trots att vi budgeterat och har alla penga som ska förbukas på ett konto. Trots det så får jag som sagt panik. För varje gång jag handlar mat. Jag kan bli så dum att jag känner det som om hela världen rasar för att toapapperet är slut och jag måste åka och handla.

 

Och då ska man komma ihåg att vi har det bra. Vi har en väldigt hållbar ekonomi. Det är bara min hjärna som ställer till det. 

 

Jag är en sån människa som redan nu ligger och tänker på och stressar upp mig för kommande studenter, resor och klädköp. Trots att vissa saker ligger åååår framåt.

 

Helt vansinnigt! Såklart. Så jag har bestämt att just det ska jag ta upp nästa gång med min stackars kurator. Man får hoppas att hon har fler patienter som slår knut på sig själv without no reason;)

 

En annan sak som stressar mig är bilkörning. I stan. Och på okänd ort. Jag har länge känt det, bara inte erkänt det. Så är det. Jag får lite lätt panik av att köra istan. Så vad gör jag? Undviker det såklart. Jag planerar alltid min körning där. Parkerar alltid på Norrmalm, i P-huset, Fisktorget eller möjligen på Köpmangatan, vid järnvägen eller GA-kyrkan. Så var det sagt och gjort. Jag erkänner att jag inte fixar stadskörning. 

 

En annan sak med bilkörning...Det är få personer jag kan ha på passagerar sidan och ändå vara avslappnad och köra bra. På något sätt sitter jag bara och väntar på att någon ska anmärka på eller skälla på mig. Varför vet jag inte. Jag är en lugn och sansad bilförare med hyfsad olycksstatistik. Men jag är ändå livrädd att köra på någon! 

 

Jag får alltid panik och lättare ångest varje vår. När kläderna ska av. Jag blir lika besviken varje år att jag inte fixat att få bort överflödskilona. Trots att jag är nöjd med en hel del när det gäller mig själv och mitt utseende så lider jag av att jag tror att folk dömmer mig för att jag är lite slapp och dallrig. Trots att jag vet att jag rör på mig och äter 80 % rätt så är jag rädd att uppfattas som lat och utan karaktär.

 

Mänskliga och kvinnliga tankar. Och det trots att jag vet och tycker att man inte behöver vara smal för att må bra. Jag vet att jag fixar halvmilen, jag vet att jag är förvånatsvärt smidig och rörlig för en dam på snart 44.

 

Trots det. Och jag har inte viljan, orken eller karaktären att späka av mig dessa tio kilon. Nä. Jag älskar mat, godsaker och vin. Ale och chips. Fin choklad. Korvar, lufttorkad skinka och ost.

 

Jag är en latgris som inte sprätter upp kl 5 för att hinna en PW innan frulle, jobbet och gymmet. Jag kan däremot känna ett hat, glögande hat till de som genetiskt föddes med löparskorna på 24/7. De slanka, finlemmade som allt ser bra ut på. Fuck er!

 

Det var ett axplock av alla mina negativa tankar som sätter käppar i hjulen och som gör mig till en stressad spiral.

 

Jag ska jobba på dem. 

 

Ett steg är att erkänna dem trots att de är pinsamma.

 

Love & Peace.

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 26 april 2016 08:54

Välkommen tråkiga tisdag. Jag vaknade seg och trött. Somnade sent efter hektisk dag. Min illusion att köra karln till jobbet imorse med föll liksom redan vid första tanken. Tur han är snäll och hämtar mig sedan ;)

 

Jag har lunchdate på stan. 

 

Och innan det ska jag bli av med mitt dåliga humör. Jag är grinig. På allt och alla känns det som. Jag börjar bli irriterad på allt jag ser bör göras och tanken på allt jag vill göra. Så det är dags att göra något åt det. Avverka en sak i taget. 

 

Igår var jag på nytt pass på yogan. Lite intensivare och lika bra! Så bra att jag går även på fredag och på måndag. Jag ska mjölka frikortet;)

 

Och det påminner mig om att gå in på forsakringskassan.se för att se om det kommer ett litet bidrag därifrån inom snar framtid för ev köp av klippkort på badet.

 

I kombination med yogan ska jag simma. I bara en månad så det ska gå. Jag planerade lite löst igår hur jag ska skapa en någotsånär stressfri vardag där det finns ork och plats för mig. Två eftermiddagar lagar jag inte mat utan gör det jag vill. Det ska veckohandlas, planeras och checkas. Allt för att inte skapa denna jävla stress.

 

För en del är det ingen match att åka hem från jobbet, handla påvägen, komma hem och laga mat och sedan dra vidare på allehanda äventyr och aktiviteter. 

 

För mig är det rena döden ibland. Jag skapar en stress som inte finns. Inte alltid, men det händer. Och har jag börjat finns inget slut.

 

Det är tur att allt det här händer denna ljusa årstid när det mesta känns lättare. Jag har aldrig varit så beroende av dagljus som nu. Jag som älskat mörker och varit nattmänniska uppskattar mornar. Dock inte före 8;)

 

När jag under alla år inom konfektion och skönhet arbetade skift tror jag bidrog till att inte vara så känslig för dygnsrytmen. Jag hade ju mina sovmornar och lediga dagar med dadsljus. Att jobba femdagars vecka med tidiga mornar gör väl att jag hittat nån rytm som gör mig trött helt enkelt. På tider jag inte varit det tidigare.

 

Och hur i helvete ska vi få hunden att inte sova med oss??? Vi får inte sova med bökstöket i samma säng...Det får bli en senare fråga.

 

Nu ska jag ladda för en liten tur med  hunden. Sedan ska jag piffa lite hår och make-up. Hoppas på att humöret svänger och jag orkar dra ut karln på promenad med snoopen i eftermiddag. Inte hamna i soffan och tomglo på skit och surfa runt, samtidigt. 

 

I want something to happen. Helt enkelt. Jag vill komma igång. Leva. Andas. Känna. Orka.

 

Love & Peace

 

Av Veronica Winbladh - 25 april 2016 09:59

Nu har jag min bästa tid. Det är bara jag hemma. och så hunden såklart! Men han är pinkad och leker med Kongen nu så jag sitter allena i köket och lyssnar på fläkten och bryggen. Kaffe och äggmackor blire sanrt. För kvinnan i farten...

 

För kvinnan som gick upp halv sex, sminkade sig, klädde på sig, och lade sig i sängen med koppen kaffe. Ny period i livet. Upp med tuppen och vänd på dygnet.

 

Jag har ju anmält mig till morgonyogan så ska jag gå på den måste jag ha bilen, och ska jag ha bilen måste jag skjutsa karln. Gick bra. Idag:) Imorgon får vi se;)

 

Jag passade på att socialisera mig på jobbet när jag ändå var på vägen liksom. Det gick också bra:) Jag har saknat mina kollegor och de såg ut att saknat mig med. Hoppas jag.

 

Möte på g och jobbstart snart. Känns skitbra! Jag vill verkligen jobba igen. 

 

Värderingen klar, möte med banken väntar och vi var på inspirationsrunda på Ikea igår. Då är det bara lusten att jobba som fattas;)

 

Badrum, hall och utekök.

 

Har man inte att göra så skaffar man sig.

 

Love & Peace.

Av Veronica Winbladh - 22 april 2016 13:22

 

Idag regnar det på min lilla vita hund och mig. Fast det gör inget. Jag hade världens sämsta start på denna fredag...jag gick och lade mig hängig och liiiite ont i halsen och vaknade som överkörd av en traktor! Så mycket för att stiga upp 6 och dricka kaffe, hålla sig vaken och vända tillbaka dygnet:( Jag kravlade mig ner under täcket, tvärslocknade och trynade fram till 10,45. 


Ooops. Och den lilla vita hunden har legat vid min sida <3


Fantastisk hund det där! Trots att han enligt den äldr ligan i bostadsrättsföreningen är faaaarliiig! Och att jag flyger som en vante efter honom...Åja, jag kan räkna upp ett tiotal andra hundar här som har problem och gör utfall. Skillnade är att de inte låter lika mycket/otäckt eller ser lika "farlig" ut. Det är ju en kamphund vi har ;) Min lilla bulle;)


Så mycket som jag lärt mig om hundar på den korta tid jag haft honom här... Han lär ju oss lika mycket som vi försöker lära honom;)


Varför en omplaceringsbulle? Varför inte! Ja, jag erkänner: Rasen är cool! Utseendet fränt då jag gillar "fult" och med det menar jag inte fult utan det som inte är tillrättalagt. Jag gillar deras huvuden, ögon och stubbliknande kroppar. Det är en hund. Rejäl hund. Jag tycker ju inte om hundar med en massa hår. Päls som hänger i ögonen, päls som släpar i marken, päls som aldrig torkar och som kräver kammande, borstande och fönande. Nä, jag gillar kort hår. Jag köpte en hästryktborst åt honom och en ryktsten, istället för nån flashig hundborste av samma typ tre gånger så dyr...Vilket bjäffs!


All min erfarenhet av hästar använder jag på vildponnyn;) Lugnet, bestämdheten och hårdheten om det behövs. Jag har tålamod. Det får ta den tid det tar. Jag tänker inte rycka, knycka, slita, dra eller skrika. Det är inte mitt sätt att vara. Och det är det sista han behöver. Han behöver få vara med, delaktig, ingå i en flock. Han behöver lära sig vad han får och inte får. Och han är sjukt lyhörd för kroppsspråk och "hundspråk". 


Ja, det fanns gånger ibörjan jag ville slänga in honom i bilen, köra honom till barndomshemmet, sätta honomi en korg på bron med en lapp...Absolut. För när han blir sådär jobbigt hög och fixerad är han inte rolig. Men så en dag bara sitter det, vi vet vad vi gör och han lyssnar!


Bara det som att vi tog av honom alla leksaker som triggade honom, sättet vi hälsade på honom när vi kom hem och en massa andra dämpande saker...Och han fattar! Och då blir jag sjukt stolt över oss tvåbentningar som fattar. Som kan förmedla vad vi vill och som han accepterar.


Vi märkte att åkte vi bil på helgerna så hetsade han upp sig så sjukt av egen maskin när han förstod vad vi skulle göra: Ta en långpromenad och han skulle få springa fritt. Då började vi ta med honom till affärn, han fick sitta i bilen på korta turer och nu är han jättebra! Mycket lugnare i bilen. Utom varann gång till landet ;) För där vet han att det luktar katt och att han blir fjollad med;)


Första gången vi släppte honom lös...Ja, vi tänkte att ja, ska vi träna inkallning och prägla honom på oss så är det bara tt köra. Hittills har det gått super! Han har fått nåt ryck och ska sticka till andra hundar, människor och efter skotrar, men alltid vänt och kommit tillbaka:) Tack skvallerträning och korv.


När han är lös släpper han inte oss ur sikte. Han är väldigt noga med att se oss och det utnyttjar vi så klart. Vi lockar in honom, ger honom godsaker och klappar om innan han får dra igen. Fast i början fick vi knappt ta i honom :) Men vi körde på. Vi vill att han ska veta att det ok att komma fram, få godis och dra. Inte bara vid koppling. Och det har funkat. Basic javisst, men inte med en hund som har ett förflutet.


Han gick från uppfödare till ny ägare, kom åter till uppfödare vid ca 1 års ålder, var "hemma" nån månad, åkte i väg på prov i tre veckor, kom åter, var "hemma" i 4 dagar innan han kom till oss. 


Nu har vi kommit så långt att vi ska börja leka mer med honom, nu när vi vet hur vi får ner honom när hans egen avknapp inte funkar :)


Allt går, bara man visar respekt och är villig att lära. Jag själv har sagt: Aldrig sele! Vad gör jag...Köper en sele. Varför? Jo, för han blir mindre stressad, drar mindre och jag kan hålla honom bättre då hela kroppen flyttas. Bra skit. 


Skvallerträning? Löjligt och kommer aldrig funka på den här...Ha! Funkar klockers! Även om vi måste fortsätta , lika mycket för vår del eftersom det är nytt för oss med. Men gud vad han svarar bra på det! 


De senste tre veckorna har varit en fröjd. Man ser hur mycket lugnare han blivit. 


Tack för att vi fick chansen att träffa den lilla vita prinsen <3


Love & Peace

Av Veronica Winbladh - 21 april 2016 09:10

Det är kallt nu. Ute. Riktigt aprilväder med snö på en del håll i närheten. Här nöjer vi oss med kylan. För att vintern är faktiskt slut. Jag älskar vinter och snö men nu är det nog. Jag vill ha vår. Jag vill ha sol på min altan. Jag vill ha sol på min balkong. Jag vill ha uteköket byggt, altanen oljad och balkonggolvet fixat. Jag vill så mycket nu.

 

Och det är bra. Det är ett friskhetstecken det! Jag ska bara ägna mig åt att ta en sak i taget. Jag är upp kl 6 för andra dagen i rad:) Tummen upp. Woop woop! Även om denna dag var seg. Jag har ju som mål att vara uppe kl 8 ur sängen och tuffa igång dagen...Det går sådär...Fast det går bättre än väntat. Nu är kl 9,15 och jag har tömt disken, laddat ny, kört igång den, rastat hunden på morgonrundan och ätit frukost.

 

Och varit på toan två ggr. Det är väl  så med magen nu när jag börjar äta någotsånär hyfsat bra. Jag äter ju frukost innan mitt på dan nu, och det är bra. Jag lagar middag och äter. Sen mular jag fortfarande i mig en massa skit de flesta kvällar. Jag äter ju med känslor och är jag trött och lite hängig så vill jag ha ngt gott. Fast det blir faktiskt frukt och te med macka ibland! Så det så!

 

Jag ids inte riktigt ta den delen nu. Jag ska komma igång med att röra på mig mer istället först så kommer det andra av sig själv tror jag. Så det har jag gjort. En gång. Gympa på toa golvet...Ha ha ha! Jag damp ner där i förrgår och började köra lite styrkeövningar: Planka, sit-ups, armhäv och rumplyft. Ha ha ha! Jag har tappat så mycket ork att det är skrattretande! Igår körde jag inte pga yogan och träningsvärk. Träningsvärk av det lilla??? Sinnessjukt!

 

Allergin är fan värst nu! Måste vara en pollenexplosion utan dess like! Snor och hosta (förkylning med efter att ha klätt av kroppen too early!) och klåda! Typisk allergisk reaktion, klåda i armveck, knäveck, armhålor och ljumskar. It drives me crazy! Fast nu är det på g att gå över, tack!

 

Jag var på yoga igår igen. Somnade igen på avslappningen och vilan...Bra eller inte. Jag vet inte. Meditation ska i mitt fall uföras sittande. Så jag växlar upp och kliver på fortsättningskursen på måndag. Måndagmorgon kl 8,15. Hur tänkte jag där??? Det innebär att jag måste kliva upp och skjutsa karln! Allstå vara i kläderna halv 7 och åka. Det känns scary. Men ett steg i min riktning framåt. Upp och iväg.

 

Jag börjar närma mig en del mål. Fantastiskt.

 

Och då kommer nästa grej: Hur är det på jobbet?? 2 av mina vänner där har och ska sluta. Och det har säkert hänt en hel del annat med. Dags att ta tjurn vid hornen och kravla mig dit och ta ett snack. Snack om framtid och sommar.

 

Skit i det nu, det tar jag då. Nu ska jag sitta här och sitta. Snora lite och se vad jag känner för att göra idag. Det är väl inte mer spännande än att ringa Folksam, gå ut med hunden, boka tvättid och kolla vad man ska äta till middag, typ.

 

Muttra över världen ska jag gör oxå, jag säger som Emma: Världen är cp. Fast så får man inte säga. Man får inte använda ord som cp, förståndshandikappad, svart, vit, rasist eller någonting som kan uppfattas kränkande av någon. Det är cp.

 

Jag tror att de flesta människor faktiskt fattar vad man menar när man använder såna ord för att beskriva något. Jag blir inte kränkt av att bli kallad döv. För att jag är inte döv, ha!

 

Jamen, alltså seriöst. Sveriges Riksdag idag: Vägrar ta i hand. Suck. Högerextremininster i riksdagen, suck. Är det bara samhället av idag eller är allt inom politiken som en dålig version av Gossip Girl? Eller Pretty Little Liars? Det är pajkastning, dagisnivå, asfalt i sandlådan och konspiritation. Överallt hela tiden. 

 

Och drevet senast om han den där Kaplan. Klantigt. Klart som fan att han vet vad han gör och vilka de andra är. Han tog en rövare och det gick inte. Precis som alla andra gör ibland.

 

Angående Birro som bedriver ett eget drev om sin egen oskuld. Patetiskt! Birro har alltid varit en mediakåt upprorsmakare. Stackars liten! Som journalist borde han veta vad som får honom hängd. SD är och kommer alltid vara sprunget ut fascister. Punkt. De har inget med bra politik att göra. Punkt.

 

Tillbaka till den cp världen. Jag orkar inte se allt elände. Jag stänger av. I många år såg jag aldrig nyheter eller läste tidningen. För att det är samma sak. År ut och år in. Vill jag veta något, lära mig något gör jag det. Men jag filtrerar bort våldtäkter, barnmisshandel, djurmisshandel, bombdåd, krig och så mycket mer. 

 

Jag lever här och nu. Vill Putin ha Sverige som sandlåda eller parkering hade han redan varit här. Herregud! Alla de med rädslor som tror att Sverige kommer dö, utplånas och upphöra existera. Ni är så lurade. Lägg energin på någe annat. Vi här i lilleputtlandet Sverige ska inte tro vi är så speciella. Mer än hälften av jordens befolkning vet inte att vi finns. Jag blir så trött.

 

Mindrevärdskomplex handlar det om. Alla små nickdockor som behöver skicka fram någon i bräschen som kan brösta upp sig för stora otäcka världen.

 

Jag älskar Sverige. Jag älskar att vara svensk. Lite lagom, tråkig men en jävla koll på omvärlden. Jag älskar naturen. Jag älskar de 4 årstiderna. Jag älskar att gå på avslutning i kyrkan och lyssna på Den blomstertid nu kommer. Och då ska vi komma ihåg att jag är antitroende. Jag är inte medlem i Svenska Kyrkan. Men visst fan är det vackert! Fast jag går gärna på avslutning i gympasalen med. Eller på skolgården. 

 

Det finns många saker som är fel med integrationspolitik och migrationen. Hur mycket som helst. Jag har åsikter om mycket och ja, jag tycker det är fel att människor som söker skydd här begår brott. Precis som jag tycker det är hemskt när svenskar åker utomlands för arbete, semester eller studier och våldtar, förstör, själ och beter sig som svin.

 

Jag kan ändå inte förmå mig att hata människor som kommer från länder där de inte betyder något för andra. De kommer ffrån länder där utbildning inte är gratis eller ens en rättighet. De kommer från länder som styrs av diktatorer, terrorister och maktgalna generalen med badrum inrett i guld och 100 fruar. Oavsett de som kommer hit och anledningarna, åldern och könet...så nä, jag kan inte hata att de flyr från bomber, granater, avrättningar, våldtäkter, korruption och ett samhälle som inte står på männsikan sida. 

 

Att de på allt det där andra uppfostras i ett gammaldags sätt att se kvinnor, barn och fattiga. Ja. Inte vet jag. Men de är barn av sin tid. De vet inte bättre. De får slåss för sina rättiheter varje dag. De är traumatiserade. På ett sätt vi aldrig kommer att förstå.

 

Sedan ska inte vi vara de som räddar hela världen, nä. Vi kan inte omvända en hel världsdel till våra värdeingar eller tro. 

 

Vi kan bara hjälpa till. Upplysa. Och ha ett bra program för integretion och tydliga regler och rätt resurser.

 

Och nä, jag röstar inte höger ändå. Jag har mitt hjärta till vänster och jag vet att trots våra tillkortakommanden, rädslor och brist på hjärnkapacitet hos stor del av befolkning så tror jag att det kommer bli bra. Jag tycker inte heller om lama politiker. Eller svammel. 

 

Men jag kommer aldrig hata människor som inte vet bättre. Och det gäller alla. Vita, svarta, röda, gula, bruna, gröna eller den grå massa som sällar sig efter den som gapar högst. 

 

Pilutta er!

   

Här är prinsen jag tillbringar mina dagar med.

 

Love & Peace

 

 

 

 

Av Veronica Winbladh - 20 april 2016 09:52

Idag är det en blåsig dag. Soligt och blåsigt. Jag slaäpade ut slöfocken strax efter nio...Och han fick smak på solen och har gnällt vid dörren medan  jag försökt äta äggmackor i lugn och ro. Nu gav jag upp och släppte ut honom till solsängen på ballis. Jag har kvalitetstid med datorn. Så är det bara.

 

Idag har jag börjat vända på steken. Steken är jag. Det är slut på trynandet i omgångar fram till halv 10, 10. Nu är klockan ställd på 6 och efter det SKA jag vara vaken! Idag låg jag lugnt och fint och drack kaffe, surfade runt, kollade på alla möjliga dyngprogram och lyssnade på snarkandet under det andra täcket.

 

Nio klev jag upp och är berdd på att möta dagen! Diskmaskinen tömt och iplockad, middagsmaten framtagen, jag planerar att ta tvätten och gå ut med snoop.

 

Igår hade vi värdering på lägenhetn.

 

Undras just vad vår lilla pärla är värd?? 

 

Och jag är tillbaka framför datorn efter 45 min i solen! Jag gav efter för gnylhögen och gick ut med honom. Han vill ju ligga och spana på altanen, skälla lite på nån hund och bara njuta i solen. Nu var han nöjd och ville gå in. Bäbis! Ja gud vad fjantig man blir1 Det är verkligen som en bäbis. Hur många med större barn skaffar nåt pälsigt på fyra ben??

 

Jag tror det är ta-hand-om-genen. Vi måste bara ha något som behöver oss. Eller vi behöver att de behöver oss. För så är det med stora barn...Deras behov av oss föräldrar ändras.

 

Och det är sjukt svårt att hänga med och acceptera ibland. Ändå tycker (tror och hoppas) jag att jag har en avslappnad attityd till att de blir stora och ska klara sig själv. Kanske är jag hopplöst lost! 

 

Jag tror rädslan för att vara otillräcklig är störst. Har jag rustat dem väl? Vet de att jag finns för dem? Visst vet de att de alltid kan komma? Visst har jag visat dem hur mycket de betyder?

 

Och så vidare! Såna tankar kan knäcka den mest luttrade mor.

 

Jag har två egna barn av våra fyra tillsammans. Vi är en bonusfamilj och jag fick de andra två barnen jag ville ha på köpet :)

 

Mina barn betyder allt för mig. Som för alla andra såklart. Det finns inte en dag jag inte tänker på dem. Inte ens min stora som typ bara dyker upp ibland för att sova, duscha och sedan dra igen. Helt naturligt. Han ska inte hänga mig i kjolarna.

 

Men ändå. Han är min förstfödda, min prins. Och jag är så stolt över honom! Inte för det han gör utan för det han är. Jag vet vilka motgångar han haft och jag har sett hur han tagit sig uppåt och frmåt. Det gör mig stolt att trots att han är en liten slyngel så är han så klok.

 

Vad gör det då om jag måste tjata om skitiga strumpor, obäddade sängar, onlinepizza och allt annat?!

 

Sånt spelar ingen roll. Mina barn är inte jag. De ska inte göra som jag. De ska vara sig själva och det är mitt jobb att acceptera det. De ska aldrig känna att de behöver göra sig förtjänt av min kärlek. Den har de oavsett. Det finns inget de gör som kan få mig att sluta älska dem.

 

Love & Peace

 

 

 

 

Av Veronica Winbladh - 18 april 2016 18:13

Det funderar jag på. Folk omkring mig åker på hjärnblödning, bröstcancer, MS och det vid åldrar som är ofattbara. Det är inte fråga om om utan när.


När drabbas av det som slår undan benen på oss? Vi har väl varit och nosat på det. I vårt fall är det långt ifrån klart. När blir det friskskrivet? Om inte, vad händer sedan? Ska vi planera framåt? Vad kan vi planera? 


Vissa saker har vi pratat ner och avslutat. Men det pockar där ändå. Orkar vi renovera badrummet och fixa hallen? Kommer vi att komma iväg till Spanien? Kommer vi att fixa sparet som tar oss till Italien nästa år? 


Inte vet jag! Det jag vet är att jag behöver ha dessa mål. Jag behöver fokusera framåt. Jag behöver se mina inre bilder av hur det blir. På de få grejjerna. För tänk på allt jag strukit. På min lista.


Och i väntan på allt det så är jag nöjd och glad över att ha färgat rötterna idag. Mina grå hårrötter. Jag är glad över att idag har jag tvättat, bjudit på gröt, klätt på mig och besökt kuratorn. Jag har fått Frikortet, så nu ska det besökas läkare! Ha! Nu ska jag ha tillbaka lite skattepengar;)


Fast lite sjuk och gammal är jag allt...Herregud! Frikort liksom;) Fast jag har haft det förut, en gång. Det är bra skit det. 


Fast sjuk. Nä det är jag inte. Jag bröt bara ihop och orkade inte mer. Det gick för långt. Det blir väl så när allt angriper från alla fronter samtidigt. Och som vanligt är det karlns fel! Jajamen. Han hade väl kunnat vänta lite med att bli sjuk liksom...


Det är väl så min hjärna fungerat när det gäller att förhålla sig till det. Jag sa å andrasidan att jag väntar med att bryta ihop till senare. Och senare blev i mars. Det är inte lägre sen. Fast det känns som åååår!


Nu ska tippikull i soffan, glo på tv och strunta i tvätten som ska vikas. Sån är jag :)


Löv änd piis.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se