Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Veronica - 11 april 2016 16:41

Att inte klä av sig så fort solen tittar fram! Men närå. Av med paltorna och sola i linne...Idag hosta. Lördagen här bjöd på strålande soool! Och på vår altan är det en liten gryta. Ut med kaffe, hund och vatten innan solläget intogs...Värmen bjöd på några fräknar till samlingen och en svag rodnad på underarmarna. 

 

Efter den lilla förmiddagsstunden packade vi in hund och vinterskor i bilen och tillbringade resten av dagen i en annan gryta: Säsongsavslutning i backen :)

 

Tre timmar till i solen som suger energi ;) Men trevligt sällskap och stor social träning av den lilla vita hunden. 

 

Jag var lite rädd att det skulle suga ut allt jag hade med så mycket samkväm och intryck. Men det gick bra. Jag orkade tom parta loss resten av kvällen efter en lite vila hemma vid köksbordet. Som jag sade på dan: Jag blir inte friskare av att ligga hemma och jag vill inte bli rädd för att leva. 

 

Och så är det. Jag vill leva, gör det jag tycker om och umgås med de jag tycker om. 

 

Igår och idag känns det som jag tillbringat ett dygn på Finlandsfärjan! Helt slut! Träningsvärk efter dans. Är det ens möjligt??? Jodå, i både jumskar höfter och mage?! Plus hostan och hängighet.... Suck.

 

Men ändå rätt bra. Jag bär med mig helgens solsken. 

 

Och laddar för nästa solsken. Typ det som kommer när karln åker på fiskeresa! Wiihoo! Jag får tre dagar själv hemma! En del vill inte vara själv och jag jublar ;)

 

Självvald ensamhet är bra ensamhet. Jag trivs med det. Är beroende av det för att må bra. Jag älskar min familj och min man, det har inget med det att göra och jag älskar mig själv. 

 

Å andra sidan så är ungarna hemma och hunden ska ut så så mycket fritid blire inte ;) Och tjejerna kommer på vinkväll. Skvallerkväll. Det finns inget som är så berikande som en kväll med tjejkompisarna. Högt och lågt. Skratt och tårar.

 

Love and Peace.

ANNONS
Av Veronica - 8 april 2016 10:25

Ja det har jag nog. Inga foton utan bara en massa svammel om tankar, ideér och åsikter ;) Jag skriver bara för mig själv. Och om någon i samma sits får en tankeställare, tips eller inspiration. Varssegod!

 

Det finns mycket man kan tycka till om. Speciellt hur jävla lurade vi är av samhället och samhällets bild av hur vi ska vara, se ut och känna.

 

Jag har ägnat hela mitt liv åt att slåss mot mitt inre, mina värderinga och min personlighet. Varför? Jo, för att man ska vara på ett sätt helt enkelt. Slut på det nu!

 

Jag är seg på mornarna, hatar dem. Med eller utan utmattning.

 

Jag har problem med inrutade dagar och auktoriteter. Jag känner mig alltid trotsig när jag ska göra det andra vill. Varför? Ingen aning. 

 

Jag är ganska rastlös och ombytlig. Why not!? Det är väl tur att man kan ändra sig och ändra sig igen.

 

Jag ser ut som jag gör och klär mig som jag gör för att jag kan och vill. Inte för att andra ska ha rätten till att komentera eller tycka. Vill jag ha rött hår, ansiktspiercing och haremsbyxor trots att jag är 43, så har jag det. Inte för att reta dig eller söka uppmärksamhet. Jag trivs och tycker det är snyggt. Min smak.

 

Jag tycker tex att Eccoskor, handväska och finbyxor är såå tråkigt. Säger jag det till de personerna? Nä. För att jag kan uppföra mig. Jag vet att alla har rätt till sin stil.

 

Vill man enbart ha fransk manikyr på sina naglar, go for it! Jag väljer gärna cerise, orange, turkost, grönt och svart.

 

Ja ja listan kan göras lång och det är inget jag ska tråka ut nån med.

 

Det är fredag. Bästa dagen på veckan. Det är helg. Här blir det tacos. Lite socialträning på byn med hunden. Han vill ut i solen det lilla livet. I förrgår när det regnade låg han minsann och trynade all day. Men nu gnälls det och kraffsas på dörren.

 

En värdering på lägenheten är beställd! Inte för försäljning utan för banken. Vi ska göra klart utemiljön och badrummet. Äntligen ska mitt hemska lila badrum bli en vilsam oas. Kommod och kakel redan inhandlat. Matta vet jag vad det blir och väggarna det löser sig.

 

Vi bygger oxå ut uteplatsen och gör ett utekök. Vi ses i loungen i sommar oxå:)

   

Jag älskar min lounge! Där sippade jag vin, drack kaffe och bara myste hela förra säsongen! 

 

Lööve änd Piis!

 

 

 

ANNONS
Av Veronica - 7 april 2016 09:34

Ja det är bra med insikt. Båda för egen del och för allt runtikring.

 

Huset vi kollade på igår var ett jätteprojekt. Det visste vi för vi var där i helgen oxå på en lite sneakpeak.

Jag såg framför mig hur det skulle komma att se ut. Med liggande panel, nytt kök, sovrummen, badbaljan ute, hönsen och myset.

 

Sedan såg jag jobbet i två år, jag såg pengarna och jag såg vår situation. Jag är sjukskriven för utmattning. Är det smart att dra igång ett projekt då? Nä.

 

Men som sagt, kolla kan man alltid göra:) Och det gör att vårt projekt här hemma med badrum, hall och uteplats känns mer överskådligt. 

 

Idag vaknade jag med samma huvudvärk som jag gick och lade mig med...Om det var yogan eller det faktum att det var en smällaktiv dag igår...Ja kanske. Jag tog igen den uteblivna sovmorgonen igår, sussade till strax före 9.

 

Idag välkomnade jag dagen, huvudvärken och den kommande dagen. Då gick det bättre att kliva upp. Det är precis som om täcket har en jävla makt! Det är ju såå skööönt. Varmt och gosigt.

 

Love and Peace. 

Av Veronica - 6 april 2016 11:33

Japp det är en bra dag! Trots hällregn, klass-nånting-varning och att jag varit vaken sedan halv 6. Idag och igår är det sådan dagar när jag verkligen undrar hur det här gick till. Hur jag hamnade här. Jag känner igen mig själv.

 

Igår städade jag tv-rummet, bytte gardiner, gjorde vår helt enkelt. Grönt och skönt bidde det. Jag tog en promenad med lillsnyta och hund i grådimmig skog. Hann dessutom planera en ommålning av möbler och stressa upp mig för det ;)

 

Närå, men nu vet jag hur skänken och Billy bokhylla ska bli.

 


Det var igår det. Idag är en annan dag då jag vägrar svara på hemligt nummer eller andra jobbiga saker. Jag har avbokat tandläkare och en annan läkare dessa veckor. Dumt?! Kanske. Men det orkar jag inte med just nu. Det är fokus på insida och inte det som stressar upp och gör ont. 

 

Kurator och yoga idag. Kuratorn avklarad. Det är både och att gå dit, ibland behöver jag det ibland inte. Men jag har bestämt att jag ska gå dessa två månader jag är hemma. Och sen då? Jag vet inte. Jag vill gå tillbaka och köra som inget hänt. Men jag vet inte om det går. Knappast. Om man ser till andra som gått igenom detta. Nu är det stor skillnad på utmattningssyndrom och depression. Och deppad är jag inte. Enlkuratorn är det en rekommendation att gå tillbaka 25% och trappa upp till mina 90 nånting...

 

Jag måste ta ett snack med min chef och min läkare.

 

Hitta balansen.

 

Jag har några verktyg att arbeta med. Saker jag ska tänka på och olika sätt att lägga upp mina dagar. Även om jag vet anledningen eller tom anledningarna till varför det bidde såhär så blir allt, minsta smågrej stor nu och jag vet liksom inte vad det är som varit jobbigast.

 

  • Jag ska börja dagen på ett sätt som är bra för mig. Gå upp, fixa kaffe, ut med hunden, duscha och äta frukost.
  • Har jag en sak inplanerat, tex en fikadate eller besök ska det vara det enda jag gör och lägger energi på.
  • Jag ska skapa utrymme för egentid och passande lugn fysisk aktivitet.
  • Jag sak skapa en bra dygnsrytm med sömn och mat. Inte stressa upp mig med vad jag ska och inte ska äta...Utan äta det jag  känner att jag vill ha.
  • Ta bort alla måsten. Ställa frågan om det är viktigt och för vem. Och göra valet om det ska göras. 

Herregud! Jag får ta och skriva upp mina lappar som jag en gång i tiden tejpade upp på köksskåpen.

Lapparna där det stod: Jag duger som jag är. Det finns inga måsten. Jag dör inte av smulor. Jag måste inte göra vissa saker för att ta mig hemifrån. Det som inte görs nu görs sedan.

 

Nu vila. TV och te.

 

Love & Peace

 

 

 

 

 

 

 

Av Veronica - 5 april 2016 10:57

Ja få se nu. Som bajs fortfarande kanske. Stressad över att besvara frågor jag inte har bra svar på. För om en människa ställer en fråga, får ett svar hen inte  nöjd med, ja, då kommer följdfrågan. Och jag orkar inte med det! 

 

Det är många bitar som faller på plats nu när jag vet mer. Om att tillhöra riskgruppen för utbrändhet, att vara högkänslig och att vara hörselskadad. Det senare påverkar tröttheten mer än vad man tror. 

 

Jag ser ju ett tydligt mönster i mitt beteende genom alla år. Hur jag drar mig undan stundtals, hur jag inte svarar i telefon, hur jag stänger ute världen. Bruset helt enkelt.

 

Nu ska jag ta min lärdom till en annan nivå. Bära med mig det varje dag. Jag ska inte vara rädd för att leva, bara vara beredd på att jag behöver andas efteråt. Jag vill inget hellre än att vara den där öppna människan som älskar att se och göra. Vara med andra. Sjunga, le och dansa. Njuta. Jag finns ju här. 

 

Kan alla omkring mig acceptera att jag stänger in mig så är det lugnt. Och om jag inte säger något , hur ska de då veta? Jag tänker mycket på vänner, familj och bekanta även om jag just då inte orkar svara eller träffas.

 

Så jag tänker börja med att vara ärlig. Säga att jag har en sån dag. Den behöver inte vara dålig uten bara lite slö och eftertänksam. Jag behöver lära mig att det är ok att känna behovet av att bara vara hemma och göra ingenting. Vad ska man annars med ett hem till? Mitt hem, min borg. Kan även kännas som ett fängelse ibland. 

 

Och annars då? Jo då. Jag har ju lite annat att fundera på oxå. Hunden. Vi tog oss an en omplaceringsjycke med historia. Ibland är det tur att man inte vet vad man ger sig in på ;) 

 

Jag har alltid velat ha en hund. Ända sedan jag såg en golden-valp någon gång i barndomen... Flera gånger i vuxen ålder har jag fått tacka nej till att ta emot hundar. Det har varit allt från Alaskan Malamuts till blandraser. Det har inte varit läge. För hur mycket jag än älskar djur och vill ha dem omkring mig så vet jag när läget är fel. Ensamstående med deltidsarbete är inte ultimat. Hästar har jag tackat nej till av samma anledning. Eller levt ihop med någon som inte ska ha en vandrande pinne ens...

 

Nu tillbaka till min jycke. Nu är han min. Jag äger min första hund! Nu var det rätt. Min drömras. Och det faktum att min man "ska ha en hund, bara så att du vet". Liksom. 

 

Det är lärorikt det här med att ta hand om andra och deras problem. Jag är av den åsikten att nä, det finns inga problemdjur bara problemmänniskor. Det är ju vi som gör djuren.

 

Vi har inte problemhund. Han har bara lagt sig till med en massa olater och trist beteende. Pga andra människor inte vet vad de håller på med. 

 

Jag kallar honom vildponnyn! Det här är tolfe veckan han är hos oss och vilken resa vi gör! Tillsammans. Jag lär mig saker varje dag. Jag är inte orolig för att vi inte klarar det, det jag känner oro för det är andra människor som inte vill ge honom en chans till rehablitering. Han syns och hörs. Han ser värre ut än vad han är :)

 

Och om människor kunde sluta vara så dumma! Sluta tro att alla hundar är lika. Sluta gå fram till okända hundar. Lär er hur hundar kommunicerar med kropp och läten. En hund som skäller/morrar/reser ragg behöver inte vara arg eller agressiv.

 

Vi har alltså en nästan vuxen hund, med historia och bagage, i vårt hem och liv. Det är inte frågan om att få ordning på utan att hjälpa honom att bli en välmående hund som mår bra i sig själv. 

 

Love and Peace!

 

 

 

 

Av Veronica - 4 april 2016 11:12

dag trynade vi länge, Snoop och jag. Kl 10 smög jag upp ett öga för kolla klockan på mobilen: 10! Så det var till att pallra sig upp. Jag haf´de legat och knipigt en stund....Kissnödig som fan men trött. Men då klockan passerat det jag tycker är ok sovmorgon så såsade jag mig upp. 

 

Nu sitter jag och gör ingenting. Tänk att det är så svårt. Tankarna snurrar men jag säger nej. Andas med magen. Andas. 

 

Helgen kom och gick. Bonussonen kom hem och hälsade på. Vi har kollat på bäbis. Gått långpromenader med hunden. Tagit fram dynorna till utemöbeln. Kollat på hus.

 

Jag trivs sjukt bra här på berget. Här har jag bott längst i mitt vuxna liv: 10 år. Herregud! 10år?! Det är mycket av bekvämlighetsskäl jag bor här. Flytta är dödens trist! Tanken har funnits på både sommarstugor, torp och våning i stan. När ungarna flugit ut...Men varför vänta!? Helt ärligt och krasst vet vi inte om vi lever imorgon. Så är det.

 

Jag är less på att vänta. Vänta på rätt tillfälle. Vänta på pengar. Vänta på säkerhet. Jag är en riktig fegis! Jag bygger min rädsla på gamla händelser och på personer som inte längre finns i mitt liv. Vad är det västa som kan hända om jag flyttar? Att jag dör? Nä. Det kanske är att jag inte trivs. Ja, och då kan man flytta.

 

Att bo på berget är bekvämt. Både för mig och ungarna. De har liksom allt här som de haft i tio år. Å andra sidan är de stora och flyttbara, alla med körkort snart. 

 

Jag vet ingenting, bara att vi ska kolla. Men om vi inte kollar kan vi aldrig veta om vi vill bo någon annanstans.

 

Hur och var jag vill bo det växlar. Växlar efter humör och behov. Och kan alla andra kan jag. Det är dags att jag kliver ur min trygghetszon. 

 

Å andra sidan har vi så många planer för den här lägenheten också som det börjar bli dags att ta itu med. 

 

Annars?? Mitt "mående". Jag vet varför jag är utmattad och det ger mig verktyg att hantera det. Jag har bestämt för att vara mer ärlig och mer öppen om hur trött jag kan bli av allt runt omkring. Jag har läst mycket om högkänslighet. Ja, man kan kanske inte tro det, men fan vad känslig jag är!

 

Känslig för andras energier. Sånt tar på krafterna.

       

Det här är sånt jag misstänkt länge men inte hittat ord för. En del runt mig skulle nog säga att jag är hård och kall. Ja, det är ett sätt att distansera mig från det som trasar sönder mig. En del människors energier vill jag inte ha, vill jag inte känna. En del människor lämnar mig med energi, vissa tömmer mig. Och med ögat i backspegeln ser jag direkt när, var och hur det skett.

 

Jag måste skapa platser och stunder för min nödvändiga ensamhet för att ladda upp. 

 

Så enkelt egentligen. Så lätt. Nu sitter jag och nickar för mig själv ;) Jag behöver tystnad och ensamhet. Vad är det för konstigt med det?

 

Det är inte större fel på mig än så:)

 

Löööve and Piiiis

 

Av Veronica - 1 april 2016 09:46

Gomoron Fredag!

 

Här har jag varit vaken sedan 06:13 piip. Snoop-doggen som annars slöar i sängen fram till nio halv tio har varit i farten sedan fem... Mig väckte han inte förrän husse stack ;) Tur för han;)

 

Så vi har hunnit varit ute 2 ggr i det fina och blåsiga vädret.

 

Sen har vi det här med utmattning. Jag mår inte sämre nu än i somras eller i julas. Jag mår egentligen i dåligt, jag är inte deprimerad. Mina stressdepåer är uttömda. Jag har gått på helspänn så länge. Ett tag hände det saker som rörde två väldigt närstående, varje dag. Det har varit så mycket oro, ängslan, ilska, förtvivlan, hat och frustation.

 

Lägg på att jag hållit fasaden uppe hela vägen. "Det här ska inte påverka mig eller mitt liv." Nä, just! Klart det gör!

 

Att se och höra människor skada det käraste man har det kan man aldrig vänja sig vid. Bara samla ihop sig och moving on. Stötta, pusha och trösta. Slåss med frånvarande människor som beter sig så illa som bara hämdlystna vuxna gör. 

 

Jag är alltså utmattad för att jag inte tagit hand om mig mitt i allt. Jag skulle såklart tagit emot hjälpen då, jag skulle ha vilat mer, unnat mig mer, fokuserat på mitt mående. Nä. Istället körde jag huvudet i sanden. Slet på och trodde det skulle hålla. 

 

Tänk er själv att vara på helspänn varje dag. När kommer samtalet? Sms:et? Vem ska jag stå till svars för idag? Att bli utlämnad och granskad. 

 

Hursom, det är lite över nu och blicken är riktad framåt. 

 

Jag ska lära mig igen att lyssna inåt, ta vara på dagen, släppa kontrollen och stå upprätt. Stark och driven som jag är. Karma kommer. Jag kommer aldrig släppa taget, ge upp eller vika mig.

 

Jag ska bara vårda mig själv samtidigt. Jag ska sluta plåga mig själv med mina tillkortakommanden. Jag kan inte vara överallt hela tiden. Jag kan inte tänka på allt hela tiden. Jag ska säga ifrån.

 

Som sagt, inre stress har gjort mig utmattad, arg och ledsen. Viljesvag och nonchalant. Jag har inte ångest. Jag är inte deprimerad. Jag knaprar inte lyckopiller. 

 

Jag går till kurator och MediYoga. Jag får vräka ur mig tankar och känslor till en helt oberonde människa som inte känner mig eller någon av dem jag pratar om. Befriande!

 

Nu satsar jag på insidan. Sedan på utsidan. 

 

I väntan på lyckan shoppar jag mig lycklig ;)

 

Love & Peace

Av Veronica - 31 mars 2016 10:32

Ny dag, torsdag.

 

Min rygg känner av yogan :) Det var intressant och skönt. Jag ska bara komma över det där med att jag tycker det är lite löjligt med mantran som ska mumlas... Det ger sig.

 

Jag blev toksnorig och brottades med känslan av pinsamhet att resa sig upp under mediationen och gå och fräsa näsan...Så jag satt kvar och snörvlade. Om det var någon process som satte igång när man öppnade upp kanalerna eller bara det faktum att jag känner av pollenhelvetet i år, mer än på flera år:(

 

Vi var dumma nog att skaffa katter i höstas. Jag vet att jag inte tål dem, men det var värt ett försök. Funkade inte. Att jag mått bra i flera år är ju just det att jag inte haft katt. Hursom så satte de igång känsligheten för allt: damm, parfym, andra djur och nu pollen. Jag motar Olle i grind och trycker i mig tabletter morgon och kväll, sköljer näsan med koksalt och ber en bön. Nä, jag ber inte. Anti-Krist ;)

 

En parantes: Bränt kaffe är inte gott. Och så blire när jag sitter här, jag glömmer tid och rum :) Det är lugnt och skönt, påsklov, varav en del sover och en del är väl vaken...Jag týcker jag hör rörelser på övre plan.

 

Dagens mål: Att anstränga mig till att göra ingenting. Att inte planera är det svåraste då hela vårt liv består av planerande. Hur gör man liksom??? Jag följer min plan, att stiga upp när hunden börjar röra på sig. Vilket är runt 9, halv 10, underbar hund! Jag kliver upp, tar tabletterna, slår på bryggen, tar ut doggen på första pinkrundan på tolv timmar, ja han är en slögris ;), sedan dricker jag kaffe framför den bärbara ( rensar inkorgen, kolla fejjan, bloggar, läser andras bloggar, stänger ute bruset jag inte vill se och sedan ser jag vart landet ligger.)

 

Idag ska jag betala räkningarna. Tvinga sonen att ta tvätten. Ta ut doggen till skogen så att han får springa av sig. Ja, det ser bra ut. Jag undviker soffan stenhårt. Först tre veckorna bodde jag i den och såg att fördummande amerikanska reality-såpor om alla dessa plastiga fruar med för mycket tid, förr mycket pengar och för lite vett ;) Fast jag saknar dem! De får mitt liv att verka vara mindre komplicerat. Ha!

 

En sak kan jag säga: Det skjuts för lite! Det finns alldeles för många dumma människor. Vi människor är dumma. Så mycket hjärna och så lite vett. Så mycket ego så lite empati.

 

Love & Peace

 

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se