Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Veronica Winbladh - 5 april 2016 10:57

Ja få se nu. Som bajs fortfarande kanske. Stressad över att besvara frågor jag inte har bra svar på. För om en människa ställer en fråga, får ett svar hen inte  nöjd med, ja, då kommer följdfrågan. Och jag orkar inte med det! 

 

Det är många bitar som faller på plats nu när jag vet mer. Om att tillhöra riskgruppen för utbrändhet, att vara högkänslig och att vara hörselskadad. Det senare påverkar tröttheten mer än vad man tror. 

 

Jag ser ju ett tydligt mönster i mitt beteende genom alla år. Hur jag drar mig undan stundtals, hur jag inte svarar i telefon, hur jag stänger ute världen. Bruset helt enkelt.

 

Nu ska jag ta min lärdom till en annan nivå. Bära med mig det varje dag. Jag ska inte vara rädd för att leva, bara vara beredd på att jag behöver andas efteråt. Jag vill inget hellre än att vara den där öppna människan som älskar att se och göra. Vara med andra. Sjunga, le och dansa. Njuta. Jag finns ju här. 

 

Kan alla omkring mig acceptera att jag stänger in mig så är det lugnt. Och om jag inte säger något , hur ska de då veta? Jag tänker mycket på vänner, familj och bekanta även om jag just då inte orkar svara eller träffas.

 

Så jag tänker börja med att vara ärlig. Säga att jag har en sån dag. Den behöver inte vara dålig uten bara lite slö och eftertänksam. Jag behöver lära mig att det är ok att känna behovet av att bara vara hemma och göra ingenting. Vad ska man annars med ett hem till? Mitt hem, min borg. Kan även kännas som ett fängelse ibland. 

 

Och annars då? Jo då. Jag har ju lite annat att fundera på oxå. Hunden. Vi tog oss an en omplaceringsjycke med historia. Ibland är det tur att man inte vet vad man ger sig in på ;) 

 

Jag har alltid velat ha en hund. Ända sedan jag såg en golden-valp någon gång i barndomen... Flera gånger i vuxen ålder har jag fått tacka nej till att ta emot hundar. Det har varit allt från Alaskan Malamuts till blandraser. Det har inte varit läge. För hur mycket jag än älskar djur och vill ha dem omkring mig så vet jag när läget är fel. Ensamstående med deltidsarbete är inte ultimat. Hästar har jag tackat nej till av samma anledning. Eller levt ihop med någon som inte ska ha en vandrande pinne ens...

 

Nu tillbaka till min jycke. Nu är han min. Jag äger min första hund! Nu var det rätt. Min drömras. Och det faktum att min man "ska ha en hund, bara så att du vet". Liksom. 

 

Det är lärorikt det här med att ta hand om andra och deras problem. Jag är av den åsikten att nä, det finns inga problemdjur bara problemmänniskor. Det är ju vi som gör djuren.

 

Vi har inte problemhund. Han har bara lagt sig till med en massa olater och trist beteende. Pga andra människor inte vet vad de håller på med. 

 

Jag kallar honom vildponnyn! Det här är tolfe veckan han är hos oss och vilken resa vi gör! Tillsammans. Jag lär mig saker varje dag. Jag är inte orolig för att vi inte klarar det, det jag känner oro för det är andra människor som inte vill ge honom en chans till rehablitering. Han syns och hörs. Han ser värre ut än vad han är :)

 

Och om människor kunde sluta vara så dumma! Sluta tro att alla hundar är lika. Sluta gå fram till okända hundar. Lär er hur hundar kommunicerar med kropp och läten. En hund som skäller/morrar/reser ragg behöver inte vara arg eller agressiv.

 

Vi har alltså en nästan vuxen hund, med historia och bagage, i vårt hem och liv. Det är inte frågan om att få ordning på utan att hjälpa honom att bli en välmående hund som mår bra i sig själv. 

 

Love and Peace!

 

 

 

 

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 4 april 2016 11:12

dag trynade vi länge, Snoop och jag. Kl 10 smög jag upp ett öga för kolla klockan på mobilen: 10! Så det var till att pallra sig upp. Jag haf´de legat och knipigt en stund....Kissnödig som fan men trött. Men då klockan passerat det jag tycker är ok sovmorgon så såsade jag mig upp. 

 

Nu sitter jag och gör ingenting. Tänk att det är så svårt. Tankarna snurrar men jag säger nej. Andas med magen. Andas. 

 

Helgen kom och gick. Bonussonen kom hem och hälsade på. Vi har kollat på bäbis. Gått långpromenader med hunden. Tagit fram dynorna till utemöbeln. Kollat på hus.

 

Jag trivs sjukt bra här på berget. Här har jag bott längst i mitt vuxna liv: 10 år. Herregud! 10år?! Det är mycket av bekvämlighetsskäl jag bor här. Flytta är dödens trist! Tanken har funnits på både sommarstugor, torp och våning i stan. När ungarna flugit ut...Men varför vänta!? Helt ärligt och krasst vet vi inte om vi lever imorgon. Så är det.

 

Jag är less på att vänta. Vänta på rätt tillfälle. Vänta på pengar. Vänta på säkerhet. Jag är en riktig fegis! Jag bygger min rädsla på gamla händelser och på personer som inte längre finns i mitt liv. Vad är det västa som kan hända om jag flyttar? Att jag dör? Nä. Det kanske är att jag inte trivs. Ja, och då kan man flytta.

 

Att bo på berget är bekvämt. Både för mig och ungarna. De har liksom allt här som de haft i tio år. Å andra sidan är de stora och flyttbara, alla med körkort snart. 

 

Jag vet ingenting, bara att vi ska kolla. Men om vi inte kollar kan vi aldrig veta om vi vill bo någon annanstans.

 

Hur och var jag vill bo det växlar. Växlar efter humör och behov. Och kan alla andra kan jag. Det är dags att jag kliver ur min trygghetszon. 

 

Å andra sidan har vi så många planer för den här lägenheten också som det börjar bli dags att ta itu med. 

 

Annars?? Mitt "mående". Jag vet varför jag är utmattad och det ger mig verktyg att hantera det. Jag har bestämt för att vara mer ärlig och mer öppen om hur trött jag kan bli av allt runt omkring. Jag har läst mycket om högkänslighet. Ja, man kan kanske inte tro det, men fan vad känslig jag är!

 

Känslig för andras energier. Sånt tar på krafterna.

       

Det här är sånt jag misstänkt länge men inte hittat ord för. En del runt mig skulle nog säga att jag är hård och kall. Ja, det är ett sätt att distansera mig från det som trasar sönder mig. En del människors energier vill jag inte ha, vill jag inte känna. En del människor lämnar mig med energi, vissa tömmer mig. Och med ögat i backspegeln ser jag direkt när, var och hur det skett.

 

Jag måste skapa platser och stunder för min nödvändiga ensamhet för att ladda upp. 

 

Så enkelt egentligen. Så lätt. Nu sitter jag och nickar för mig själv ;) Jag behöver tystnad och ensamhet. Vad är det för konstigt med det?

 

Det är inte större fel på mig än så:)

 

Löööve and Piiiis

 

ANNONS
Av Veronica Winbladh - 1 april 2016 09:46

Gomoron Fredag!

 

Här har jag varit vaken sedan 06:13 piip. Snoop-doggen som annars slöar i sängen fram till nio halv tio har varit i farten sedan fem... Mig väckte han inte förrän husse stack ;) Tur för han;)

 

Så vi har hunnit varit ute 2 ggr i det fina och blåsiga vädret.

 

Sen har vi det här med utmattning. Jag mår inte sämre nu än i somras eller i julas. Jag mår egentligen i dåligt, jag är inte deprimerad. Mina stressdepåer är uttömda. Jag har gått på helspänn så länge. Ett tag hände det saker som rörde två väldigt närstående, varje dag. Det har varit så mycket oro, ängslan, ilska, förtvivlan, hat och frustation.

 

Lägg på att jag hållit fasaden uppe hela vägen. "Det här ska inte påverka mig eller mitt liv." Nä, just! Klart det gör!

 

Att se och höra människor skada det käraste man har det kan man aldrig vänja sig vid. Bara samla ihop sig och moving on. Stötta, pusha och trösta. Slåss med frånvarande människor som beter sig så illa som bara hämdlystna vuxna gör. 

 

Jag är alltså utmattad för att jag inte tagit hand om mig mitt i allt. Jag skulle såklart tagit emot hjälpen då, jag skulle ha vilat mer, unnat mig mer, fokuserat på mitt mående. Nä. Istället körde jag huvudet i sanden. Slet på och trodde det skulle hålla. 

 

Tänk er själv att vara på helspänn varje dag. När kommer samtalet? Sms:et? Vem ska jag stå till svars för idag? Att bli utlämnad och granskad. 

 

Hursom, det är lite över nu och blicken är riktad framåt. 

 

Jag ska lära mig igen att lyssna inåt, ta vara på dagen, släppa kontrollen och stå upprätt. Stark och driven som jag är. Karma kommer. Jag kommer aldrig släppa taget, ge upp eller vika mig.

 

Jag ska bara vårda mig själv samtidigt. Jag ska sluta plåga mig själv med mina tillkortakommanden. Jag kan inte vara överallt hela tiden. Jag kan inte tänka på allt hela tiden. Jag ska säga ifrån.

 

Som sagt, inre stress har gjort mig utmattad, arg och ledsen. Viljesvag och nonchalant. Jag har inte ångest. Jag är inte deprimerad. Jag knaprar inte lyckopiller. 

 

Jag går till kurator och MediYoga. Jag får vräka ur mig tankar och känslor till en helt oberonde människa som inte känner mig eller någon av dem jag pratar om. Befriande!

 

Nu satsar jag på insidan. Sedan på utsidan. 

 

I väntan på lyckan shoppar jag mig lycklig ;)

 

Love & Peace

Av Veronica Winbladh - 31 mars 2016 10:32

Ny dag, torsdag.

 

Min rygg känner av yogan :) Det var intressant och skönt. Jag ska bara komma över det där med att jag tycker det är lite löjligt med mantran som ska mumlas... Det ger sig.

 

Jag blev toksnorig och brottades med känslan av pinsamhet att resa sig upp under mediationen och gå och fräsa näsan...Så jag satt kvar och snörvlade. Om det var någon process som satte igång när man öppnade upp kanalerna eller bara det faktum att jag känner av pollenhelvetet i år, mer än på flera år:(

 

Vi var dumma nog att skaffa katter i höstas. Jag vet att jag inte tål dem, men det var värt ett försök. Funkade inte. Att jag mått bra i flera år är ju just det att jag inte haft katt. Hursom så satte de igång känsligheten för allt: damm, parfym, andra djur och nu pollen. Jag motar Olle i grind och trycker i mig tabletter morgon och kväll, sköljer näsan med koksalt och ber en bön. Nä, jag ber inte. Anti-Krist ;)

 

En parantes: Bränt kaffe är inte gott. Och så blire när jag sitter här, jag glömmer tid och rum :) Det är lugnt och skönt, påsklov, varav en del sover och en del är väl vaken...Jag týcker jag hör rörelser på övre plan.

 

Dagens mål: Att anstränga mig till att göra ingenting. Att inte planera är det svåraste då hela vårt liv består av planerande. Hur gör man liksom??? Jag följer min plan, att stiga upp när hunden börjar röra på sig. Vilket är runt 9, halv 10, underbar hund! Jag kliver upp, tar tabletterna, slår på bryggen, tar ut doggen på första pinkrundan på tolv timmar, ja han är en slögris ;), sedan dricker jag kaffe framför den bärbara ( rensar inkorgen, kolla fejjan, bloggar, läser andras bloggar, stänger ute bruset jag inte vill se och sedan ser jag vart landet ligger.)

 

Idag ska jag betala räkningarna. Tvinga sonen att ta tvätten. Ta ut doggen till skogen så att han får springa av sig. Ja, det ser bra ut. Jag undviker soffan stenhårt. Först tre veckorna bodde jag i den och såg att fördummande amerikanska reality-såpor om alla dessa plastiga fruar med för mycket tid, förr mycket pengar och för lite vett ;) Fast jag saknar dem! De får mitt liv att verka vara mindre komplicerat. Ha!

 

En sak kan jag säga: Det skjuts för lite! Det finns alldeles för många dumma människor. Vi människor är dumma. Så mycket hjärna och så lite vett. Så mycket ego så lite empati.

 

Love & Peace

 

 

Av Veronica Winbladh - 30 mars 2016 10:21

Ja det är lika bra att göra det. Skriva av sig skiten så som jag alltid gör. Det är min ventil att få orden på pränt genom fingertopparna. Det är en terapiform det...Att lämna ut sig och sitt måeende.

 

Sjukskriven med utmattningssyndrom.

 

Det var inte det jag trodde. Eller ville. Jag förstod det inte, hade ju koll. Eller inte. Jag trodde jag lärt mig hantera det, livet. Allt som jag gått igenom sedan den tisdagen i oktober vid bagagebandet på Arlanda. I två och ett halvt år har jag tagit mig igenom en personlig tragedi, pluggat tusen poäng, hunnit tacka nej till jobb, varit arbetslös och börjat ett nytt jobb. Jag har lotsat en unge genom gymnasiet, jobbat mig in i ett nytt gäng med nya rutiner, tider och slutligen sett min man få cancerbesked. Och sedan inte få cancerbesked. Till att jo, få det igenom och till sist "bara cellförändringar" En op gjord och med en jävla otur en till...

 

Ja, ser jag tillbaka är det inte konstikt att jag skriker inre stress! Det är kaos innanför pannbenet. Igår vare en bra dag. Jag undvek soffan ända fram till 18:) Jag tog reda på tvätt, städade min sida garderoben, gjorde rent handfat och toastol. Tog mig tom ut och gick två portar bort för ett par koppar kaffe. 

 

Sånt är ingenting i en normal människas vardag. För mig som inte gjort nånting på tre veckor var det allt. Jag fick nog sota för det inatt...Somnade kl 2 i morse. Ljudkänsligheten uppfattade något ljud som vandrade i väggarna och rakt in i skallen. Jag försökte täcka öronen med kuddar men icke. Lade mig i soffan och spelade spel istället. Så myclket för att gå offline kl 22...

 

Nu är jag uppe. Hunden kissad, bajsad och prommad. Mina piller tagna och kaffet intas. Idag blir det lugnt. Jag ska på Medicinsk Yoga för första gången. Spännande! Och nervöst. Det är ju det här med att vara ute bland folk... Jag stänger gärna ute livet och omvärlden nu. Har avbokat massor. Var sak har sin tid. Just nu fokus på att få kroppen i avslappningsmood. 

 

Jag tycker ensamtiden är skön samtidigt som den gör mig helt handlingsförlamad. Logik? Noll! Jag fungerar bäst när resten av eller delar av familjen är hemma. 

 

Man hinner dock filosofera en hel del när man är hemma. Och komma till insikt. Livet är här och nu. Om det inte blir som man planerar eller vill så gör något annat då. Det är inte sedan, det är nu. 

 

Jag ska sluta sura för att det inte blev fjällen i år. Pengar räckte inte, det är inte billigt att resa runt för behandling, ligga ute med pengar för bensin, hotell, mat och annat som kommer till. Det har inte gått nån nöd på oss alls, det bara är trist när man inte kan leva som man vant sig vid.

 

Å andra sidan har vi inte kunnat åka då maken inte är hopläkt på långa vägar. Men det är surt. En vecka i en fjällstuga har blivit en trevlig vana. Fjällen finns ju kvar:)

 

Och helt ärligt så är jag ingen tålmodig människa så all väntan på både det ena och det andra driver mig till vansinne!

 

Jobbet var länge min räddning och ventil. Jag kom hemifrån. Där visste ingen vad som händer, hade hänt eller vad som komma skall. Där kunde jag vara mig själv. Nu på slutet så nä, jag har inte varit mig själv. Sur, grinig och obstinat. Det jag normalt sett skulle ha struntat i blev till ännu ett slag jag bara skulle vinna. 

 

Nu går jag hemma och är nog mest sur på mig själv. Att jag inte tog hjälp när jag blev erbjuden. Å andra sidan så var det för mycket fokus på andra just då. Andra personer, mycket viktigare än mig. Min tid är nu. Nu får de andra stå tillbaka. Laga sin egen mat;)

 

Glöm inte bort att andas! Glöm inte bort att se upp mot himmlen, låt dig förblindas av solen. För även om den inte syns så finns den där. 

 

Love & Peace

 

 

Av Veronica Winbladh - 9 januari 2015 19:28

Nädå, inte alls. Jag bloggar varje dag i skallen. Tänker hela tiden: Det här och det här ska jag skriva om. Sen kommer det något emellan. Typ livet;)

 

Typ livet. Typ matlagning, saker som ska tas itu med, tas om hand om. Det är alltid nåt och eftersom jag för en inre dialog med mig själv 24/7 så får jag ut en massa även om jag inte delger resten av världen mina tankar ;)

 

Just nu sitter jag som en tjurig tonåring i soffan med laptopen iknät, öronen pluggade med musik, dansmusik...och har precis läst en Hänt i veckan. På en fredag??? Japp. Ingen öl, inget vin, inget baluns alls. Varför? Känner inte fört. Så kan det vara. Nån vit helg är bra för levern och för att få mer gjort än att slarva vid köksbordet till sena natta:)

 

Annars? Jag lever efter måttot: Jag lär mig något nytt varje dag. Idag kopplade jag nya kontakter till lampor! Klapp på axeln. 

 

Jag reseknarkar regelbundet. Får mig en dos då och då. Har rest över hela jorden de senaste kvällarna.Det är riktig jobbigt!! Så många platser att se och besöka...Så lite tid och pengar. Cash is king!

 

Drömma får man, det är gratis och inspirerande. Just nu drömmer jag om fjällen. Snö, skidor, utsikt, långfillingar, bastu och familjemys. Need that nu!

 

Vadbehöver jag mer nu??? Energi! Förkylningen tär. Jag vill bli pigg och stark och ta itu med crossfitprogrammet. Soffan är dock skön och oföretagsamheten blommar. Trist men sant. Åja, det ger sig. Bra för en som vill kontrollera allt...Nästan. Lyssna på kroppen lite kanske. Jag får inte glömma att arbetet är fyssiskt och kreativt. Både kropp och knopp arbetar de där timmarna varje dag. Hela tiden.

 

Metidation var det ja...Nån gång kommer det. Just nu mediterar jag med fingrar och öron. Avkoppling för mig är att lyssna på musik, slänga ett öga på tvn och läsa. Samtidigt. Konstigt?? Ja kanske. Men så är jag konstig å ;)

 

Jag hinner liksom inte fundera på saker så mycket då. Eller jo det gör jag men kanske inte lika djupt. Jag känner mig ensam och unik på ett mindre smickrande sätt när jag kommer på mig själv med att nynna på låten, tänka på jobbet, planera städning, resor och gamla minnen. Samtidigt. Ja, tänk den som kunde stänga av hjärnan.

 

Ser jag film kollar jag detaljer, retar mig på en massa och tänker ut alternativa manus. 

 

Jag måste börja meditera. NU!

 

Eller läsa en bok. Fast då ligger jag och målar upp hela bok som en film i mitt inre och lägger ner tid och energi på att se den spelas upp. Hur är det med att vara här och nu. Lär mig nån!

 

Inte undra på att jag är trött! Jag som är både här och där, igår och imorgon, varvar verklighet och fantasi hela tiden...Å andra sidan har jag sällan tråkigt med alla jag och mig själv ;)

 

Äh, har bara en liten trist dag när livet inte är på topp. Barnen växer, blir stora, jag känner mig gammal, saknar min sprudlande energi, saknar lite oansvarlöshet lite....Jag är ju en sån hemsk människa som kvävs av rutiner och slentrian. Men man måste väl ha tråkigt för att uppskatt det som är kul:)

 

När livet tuffar på och går på räls och jag känner mig tråkig blir jag grinig. Grinig på mig själv som inte gör det jag tänker...

 

Och ändå är jag den som är djupt tacksam för så mycket! Värmen inne, det bastanta taket som håller mig torr, maten som mättar mig och min familj. Familj, vänner, barn och karl slår allt. Jobb, musik, god mat och goda drycker. Jag är oxå tacksam för att jag är den jag är. Jag känner så mycket för mycket. Jag växlar lätt mellan skratt och gråt. 

 

Nu njuter jag min mentala bild när jag lättar från marken med ansiktet vänt mot himlen, med håret fladdrande längs ryggen med full fart upp, upp och upp! Just like Fågel Fenix!

 

Peace and love.

 

 

 

 

 

Av Veronica Winbladh - 30 september 2014 22:37

Ja det är onekligen ett bra mycket mer intressant ämne än "lättsmält" sörja som Paradise Hotell. Det är bra mycket mer intressant att se två kvinnor mitt i livet berätta om sina problem, sina erfarenheter och sina familjer. 


Ja jessus vad inspirerande! En het potatis det där, medberoende. När insåg du att du var det? Jag vet när jag gjorde det. Det var inte alltför längesedan. Förnekelse kallas det för. Något man inte pratar om. Sade man något till fel person fick man skylla sig själv. Det var ju bara att gå. Sa man det till det man trodde var rätt person fick man veta att det blir bättre, det går över och så farligt var det väl inte...


Jo, det var så farligt. Farligt för mig. Just där och då var det min verklighet. Något jag trodde jag förtjänade för att jag var som jag var. Jag trodde att hade jag valt det där så var det bara så. Jag var ju som jag var. Fanns väl inte en karl som stod ut med mig.


Är man stursk och kaxig får man dras med någon är ännu värre. 


Jag blev liksom van att bli kallad en massa otrevliga saker. Jag vägrade acceptera det, men jag vande mig. Och det kunde alltid vara värre. En gång sade en man till mig, inte min, att det man sade till en kvinna i fyllan skulle man inte bry sig om. Man sade så mycket i fyllan. Nä, sade jag, jag accepterar det inte.


Men det var precis vad jag gjort. Ganska länge. 


Hur är man då som medberoende? Jag var den som sopade upp. Sopade upp all skit runt omkring. Banade väg. Såg till att allt gick smidigt. Tog hand om och försökte att inte vara till besvär. Och hur bra gick det? Hela jag var ju besvär. 


Tiden läker alla sår...Skitsnack säger jag! Man behöver inte älta hur länge som helst...Jo, om det är vad man behöver! Jag behöver prata om det, skriva om det och tänka på det. Fälla en tår med jämna mellanrum. Tårar av vrede för vad som hände. Tårar av ilska för att jag lät det hända. Tårar av besvikelse för förlorade år. Tårar av hat över en annan människas oförstånd.


Läker gör jag. Sakta. Förlåter gör jag aldrig. Och glömma vägrar jag. Jag har precis vant mig vid att vara medberoende. Vant mig vid att acceptera att det skedde och att det inte var mitt fel. 


Om det tar lika lång tid för en människa att gå vidare som förhållandet var långt, då är jag nära.


Nån gång ska jag berätta om de gånger jag låste ute. Ringde Jourhavande Medmänniska. Ringde polisen. Ringde en vän. Jag ska berätta om sömnlösa nätter. Mornar utan varmvatten. Skam. Om hur knuten i magen känns när jag blev sjuk och till besvär. Månader utan pengar. Skulder och delgivning. Ilska. Tårar. Maktlöshet. Att göra det man inte vill för husfriden. Att dricka en grogg för att flaskan ska tömmas snabbare.


Ångest över storhelger. Ångest över fester. Ångest dagen efter. 


Nån gång ska kapitel efter kapitel skrivas. För min skull. Så jag får se det på print. Se att verkligen hände.


För inte var det någon som såg. Eller hörde. Eller ville se. Ingen verkade bry sig. Det fanns ju fler som sopade upp...


TACK OCH GODNATT!

Av Veronica Winbladh - 30 september 2014 19:41

Hello!

 

Här är jag igen...Har jag nåt vettigt att komma med efter ett par månaders tystnad? Nä, förmodligen inte.

 

Sommaren kom och sommaren gick. Life goes on and on and on...Ingen hejd liksom på vare sig skit eller det som är bra. Det varvas liksom hela tiden. Säkert precis som det ska vara. Man hinner inte bara med.

 

Äsch jag känner bara för att rasta fingrarna lite. Låta de flyga över tangenterna lite och få hjärnan att arbeta...Som om den inte gör det nog på jobbet!!?? På högvarv all the time! Precis som jag vill ha det! Det är bara det att ibland blir det för mycket. Vad gör jag då? 

 

Jo, tar ett steg bakåt....ett djupt andetag....tänker på att andas med magen...låter axlar som krupit upp falla ner...klär av mig arbetet i form av att byta kläder direkt vid hemkomst...ta en promenad i höstsol för att räta på kroppen...byta syre i hjärnan och intala mig själv att det är en annan dag imorgon.

 

Att arbeta med sig själv är ett jobb som aldrig tar slut. Att inte bränna ljuset i båda ändar är en heltidssysselsättning ;) Har jag blivit nå klokare då? Ja. Faktiskt. Jag vänder blicken inåt och andas.

 

Sen ska vi komma ihåg att jag är jag. Knasig! Ombytlig. Hetsig och kan själv! Jag blir inte en annan människa bara för att jag försöker lugna ner mig ;)

 

Ena dagen vass och fräsig. På topp och på g. Andra dagen loj, likgiltig och uttråkad. Precis som det ska vara. 

 

Och jag ska sluta lägga pussel! Det där jävla livspusslet får man inte ihop iallafall! Så det så! Jag tänker aldrig stressa ihjäl mig för storkok, hemrullade köttbullar eller nybakat bröd. Kommer aldrig heller flänga runt för att "förverkliga" mig själv. Jag tar det som det kommer. 

 

Lättare sagt än gjort, men ja. Så får det bli. Idag är idag och nu känner jag för det här. Om det så är tv-marathon, långpromenad eller allmänt häng så kommer jag vara där. Inte tänka mig någon annastans. Inte ha dåligt samvete för det jag inte gör utan se vad jag gör.

 

Ha! Lura Jante varje dag! Jag är awesome!

 

Ett litet stycke dynamit maskerad till sockerbit! Sug på den du!

 

Klapp på axeln och spark i baken. 

 

Hej då!

 

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se