Japp, så börjar jag min dag! Stel efter en alldeles för mjuk säng i en vecka...Och vilken vecka sedan! Strålande sol och blå himmel vareviga dag. Vemdalsskalet med omnejd visade upp sin vackraste sida. 

Stugan vi hade låg så vackert nedanför Vargentoppen. Utsikten över Skalet var underbar. Solen letade sig in varje morgon i springan mellan rullgardin och fönsterkarm. 

Vi har tagit vara på solen! Skidåkning nerför i både Skalet, Björnrike och Storhogna/Klövsjö. Precis i den ordningen också. Vilken backe var bäst då? Alla hade något, den saken är säker. Och varför välja när man kan ta alla:) Turskidåkning uppför till Jaktstugan. Behöver jag säga att ner gick det undan ;) 1 timme 20 minuter upp, ca 20 minuter ner...Med krampande ben och fötter... 

Vi hann med pimpling, promenad och bad med. Pimplingen för mig innebar: En stilla promenad i solen, spanande på rovfåglar, eldvakt, första grillare och så höll jag ett spö i tre minuter. Promenaden, skulle vara en stillsam historia som en motpol till slöandet på Storhogna bad senare på dagen...

Jo jo, men då känner ni inte oss;) Vi knatade helt enkelt upp till Varggranstoppen, någon km uppåt...Ner valde vi att krångla till det...Sommarleden i vinterskrud. Det vill säga ravin med snö. Där vi sjönk ner till låren. Men vi gjorde oss förtjänt av bad, bubbling och bastning efteråt. Och en läskande vatten i underbara Vinterträdgården.

Min kropp känner av allt åkande i hårda backar, användandet av vilande muskler i turskidåkningen och promenaderna. Fysiska prövningar i all ära...Men de psykiska måndag och tisdag var värst! Jag är höjdrädd. Jag är verkligen rädd. Jag har alltid sagt att sittlift kommer jag aldrig att åka. "Någon" smålurade mig lite... Första turen satt jag med ett hårt grepp runt armen på karln. Lika hårt grepp runt handtag och stavar. Blundandes. 

Innan dagen var slut hade jag åkt med öppna ögon och med hela familjen i samma lift! Stort! Avslutande backe och åk såg jag t om fram mot sittliften;) Fortfarande spänd och inte helt bekväm, men ändå. Måndagen dog jag en smula på kvällen. Hua. 

Och som ännu en avslutning med twist...Hamnade i svart pist med slutkörd kropp sista dagen...Slutade med smärre panik och pjäxgång ner. Tro mig...Jag har aldrig svettats så! Det rann om mig! Panik! Höjdrädsla i kombo med en kropp som sa nej. Hua igen.

Från underbara fjällen till verkligheten. Telfonsamtal på fredagen som ledde till intervju senare idag... Så jag är uppe med tuppen för att samla mig och döva nervositeten. 

Puss!

Här har det promenerats och rullats på höftkulorna. Släckts eldar. Dagens små borden är klara. Jag fick en dos d-vitamin i solen med vinterjacka, knäkorta byxor o blommiga foppa-tofflor. Läsandes Sundsvalls Nyheter.Och nä, det var inte så varmt. Men jag har andats luft, låtit solen träffa de vita kroppsdelar som var framme och tagit mina mineraler.

Posten är genomgådd och det regnade lite pengar över hushållet idag. Inte helt fel med tanke på det sedvanliga strulet med a-kassan. Det spelar ingen roll att jag var ute över en månad innan med intyg från när och fjärran, läste allt noooga och skickade in som jag skulle. Det kommer alltid tillbaka! Och så börjar processen om...ringa för mer intyg, läsa igenom allt ännu en gång och som extra åtgärd: Ringa in och bekräfta. Done and done.

Som gräddet på moset ringde telen och beskedet att jag var utvald att träffa ett stort företag för information och intervju till veckan...Bajs. Jag befinner mig 20 mil hemifrån då. Och helt ärligt med handen på hjärtat så är det ett av de jobb jag sökt bara för att söka. Och så är det just de som är intresserade. Det finns en mening med detta. Jag har bara inte kommit på det ännu.

Fredag är det fortfarande. Det innebär att jag bör ta ansvar som hemmavarande del i hushållet att piffa lite så familjen känner sig välkommen hem! Det påminner mig om att poppa just Välkommen hem med Veronica Maggio. Så får det bli! Poppa, förbereda middag och piffa! Piff piff och puff!

Men helt plötsligt lossnar det lite. Om det beror på mitt uppdaterade och upphottade CV eller slumpen...Who cares! Tre stycken har hört av sig angående jobb den här veckan. Naaajs!

Annars, moraliskt dilemma. Hur gör djur? Ja, jag gör som jag bestämt mig för. En oskyldig människa ska inte lida för att andra i omgivningen är dumma. Så är det bara. Även om det innebär att jag gör fel i andras ögon...

Jag är mamma och tänker först på barns väl och ve. Inte bara mina egna, jag tänker på andras med. Även de som folk tycker inte förtjänar det. Gå ett steg längre och tänk på varför de är som de är. Inga ursäkter, men en förklaring. 

Framåt, framåt, framåt vi gå.

Helgen bjuder på storstäd, storhandling, packning, födelsedagsfirande och ligga i soffan med handen i stora gorraskålen. 

Tjopp tjopp!

Det lilla ordet som ger ångest. Det finns stress och så finns det stress. Stress över arbetet, stress över hemmet, stress över barnen, stress över förhållandet, stress över stressen och den senaste hälsostressen.

Jag har precis läst två kurser i psykologi. Det är det bästa jag gjort. Det skulle alla behöva göra. Jag har då fått en massa nya bekräftelser, jag har nickat så igenkännande. Både för egen del och för andra. Ordet förståelse har fått en annan innebörd.

Jag fick en liten inblick till varför vi är som vi är och gör som vi gör. Sjukt intressant. 

Jag valde att fördjupa mig i det som kallas psykodynamiska sjukdomar. Alltså de fysiska besvär vi får av stress. När kroppen fått nog och helt enkelt ger upp. Bara för att räkna upp några: Alla former av magproblem, sk IBS, migrän, psoriasis, ledvärk, huvudvärk från axlar och rygg, trötthet, sömnproblem och viss cancer.

Jag är en person som är stressad. Inombords. Den Inre Stressen. Jag arbetar hårt på att ställa mig utanför stressen. Jag vill inte ha dessa tankar mer. Men vad gör man när tankarna inte slutar fladdra? 

Någonstans måste jag börja. Så jag har börjat med att ta reda på vad som är viktigt. Vad är viktigt att göra idag? Jag skalar av alla "to-do-listor" och börjar med ett tomt blad. Jag skaffar mig rutiner. Jag äter rätt. Jag vill inte utsätta kroppen för gifter och på så sätt ännu mer inre stress. Jag tar ett steg i taget. Låter allt nytt sityta innan jag väljer att ta itu med något nytt.

Jag har en plan. Jag ska bli en harmonisk människa som luktar på blommorna, välkomnar varje ny årstid, jag ska fortsätta tycka och tänka och sluta bry mig om vad andra tycker om det, jag ska säga ja till det som är roligt och nej till det som inte passar just då. Tänk att det ska ta 42 år nästan ;) 

Nu ska jag helt stressfritt tvätta, planera fjällen, ta en promenad, hitta på och göra middag. 

Jag ska välsigna ljuset och det faktum att jag somnar som klubbad och faktiskt vaknar som en levande människa av kött och blod, inte zombie. Jag ska vara nöjd med de beslut jag tar och att resan mot inre frid är tagen. 

Ja, det gör den. Och kaffet har stått på sedan halv sju, så det är inte konstigt det är bränt. Bilar ja. Jag trivs jättebra med vår "nya" pärla. Den är blå och fin. Rullar bra och är inte törstig. Mina tankar om bil är att det är så onödigt!

Det kostar som omman har ett extra barn eller hund ;) Det är inte bara bensin och försäkringar...utan skatt, besiktning, olja, spolarvätska, biltvätt och reparationer. Det är en dyr hobby att frakta arslet från a-b. Jag har körkort och bil. Jag älskar det faktum att jag kan hoppa in och brumma iväg när jag vill vart jag vill.

Men. Samtidigt önskar jag att jag slapp. Detta evinnerliga åkande. Om jag bodde i min perfekta värld skulle jag lätt klara mig utan bil. Buss, tåg och spårvagn. Överallt. Miljövänligt och ekonomiskt. 

För mig är det inte bara en välsignelse att ha kärra, det är en onödig utgift. 

Bilpool skulle funka. Med en skara människor med gemensamt garage...

Ja ja, inte i denna värld med barn som ska skjutsas, mat som ska handlas och bara för att vi bor där vi bor, Norrland. Där folk tar bilen till macken för att köpa cigg, godis och snus. när det ibland tar längre tid att gå till bilen, skrapa av den, köra runt istället för att gå;)

Hej då!

Den refrängen från vilken sång det nu är har jag haft på repeat i reptilhjärnan idag. Tro det är Rasta Hunden eller något annat skoj. Hursom. Precis så känns det. Nu ger jag upp. Frustation över att vissa kommer så lindrigt undan och att andra måste vara starkare än stark...

Jag brukar ställa frågan: -Hur mycket pallar man egentligen? Med ganska små mellanrum...Det liksom bara rullar på, allt bara kommer. När jag precis börjar andas och får ner axlarna kommer nästa grej. Hela tiden.

Det är svårt att räcka till och orka med. Vänner och allt utom närmsta familj får stryka på foten. Jag orkar inte. Mitt bland alla mail, telefonsamtal och möten tappar jag bort lite gnista och glöd.

Nu tar vi det från här. Allt som är gjort och ligger bakom får stanna där. Jag kan bara fokusera på framåt.

Varje morgon är en kamp. Varje steg upp och ut är en gigantisk prestation. Bakslag. Jag hatar ordet bakslag. Inget är gjort på en dag och en männsika som mår dåligt måste tas på allvar.

Så idag tar jag den enkla vägen ut. Mail skickas i stället för samtal som första åtgärd och vädjan. Och ambitionen att göra smaskig middag byts ut mot stekt falu och pulvermos. Åt helvete med stärkelserädsla och att blodsockernivån skjuter i höjden! Det är vad jag presterar idag.

Dagen är inte slut än. Det är mer möte på g. Eller vad det nu kallas. 

Dagens visa ord: " Döm aldrig en människa för hur hen agerar. Det finns en anledning du inte ser. Lyssna. Välj att acceptera eller försöka förstå. En människa som sluter sig eller förändras snabbt, gör det av en anledning. Amen"

Bara vara. Att vara eller icke vara. Vem är du vem är jag. Vem vet inte du vem vet inte jag. 

Smärre identitetskris idag tror jag;) Vad ska man acceptera och vad ska man inte acceptera. Det är frågan idag. Var går gränsen? Varje dag hamnar vi i sitsen när det ska avgöras om något är acceptabelt...

När är det ok att säga att gränsen är nådd? När ska man sätta ner foten och säga ifrån...Har man ångerrätt på beslut man tar?

Suck. Jag skiter i detta och viker lite tvätt tror jag.

Går jag igång på egoistiska föräldrar! Innan nån sätter nåt i halsen och börjar tjata om egentid för vuxna vill jag säga : Jag håller med om att vi måste ha vuxentid. Förhållandet mellan man och kvinna ska också utvecklas, växa och gro. Ja. Men inte till priset av barnen!

Jag förstår mig inte på föräldrar som alltid roar sig själv. Som alltid äter gott och myser. Som reser. Weekendresor och charter. Gång på gång. År ut och år in. 

Vad signalerar det till barnen? Att de inte är värda att följa med och ha det litemysigt? Att de är dyra eller i vägen?  

Föräldrar som lägger pengar på egna intressen men inte låter barnen ha en hobby? Barn kostar. De ska ha mat på bordet, kläder på kroppen och andra materiella ting. Ja. Har man inte ekonomi till det ska man inte skaffa barn. 

Barn vill ingå i en familj. De vill ha sammanhållning. De vill bli sedda, accepterade för vad de  är och inkluderade i familjen. 

Och nä, jag gör inte allt med mina barn. De lämnar mig gärna ensam med maken alla kvällar i veckan och jag mår inte dåligt om vi äter gott i soffan när de är ute och roar sig;)

Och nä, jag mår inte dåligt om maken och jag stjäl oss en lunch ute eller går på finmiddag utan barn. 

Det jag pratar om är att de som reser runt överallt och inte har "råd" att ta med barnen. Då skulle jag hellre välja att resa en gång per år och ta med dem än åka på tre vuxenresor själv! Jag vänder på varje sten för att ro fjällveckan vi lovat i land! 

Som sagt. Jag reser hellre en gång per år på billig charter bara alla får komma med än resa själv.

Så! Färdiggnällt över alla egon! Hoppas ni vid nästa resa bränner er på en manet, blir matförgiftad, blir av med bagaget eller bryter ett ben! Ligg och ruttna på hotellrummet i magsjuka!