Jag började nyss på ett inlägg som raderas vid nå knas...

Och orka skriva samma igen! Näpp! Jag är alldeles för snabb på tangenterna;) Och alldeles för snabb i tanken.

Och det ställer till det. För jag vill så mycket, tänker så mycket och planerar så mycket. Som sagt det ställer till det.

Att försöka att inte stressa upp sig är stressande i sig. Och min hjärna känner ingen skillnad på den "positiva" stressen, som jag hanterar väldigt bra i normala fall, och den negativa stressen. Allt som den regristrerar är stress. Den hanterar all stress lika och slår ut minnet.

Nu har jag post-it lappat allt inför morgondagen på jobbet. Och jag ska post-it lappa hela mitt liv hädanefter! 

Det är svårt att förklara att ett mess, ett mail eller en fråga kan sabotera en hel dag. Jag får se upp med min ilska mot oskyldiga...För jag blir sjukt irriterad på folk som bara pratar med mig. Jag måste bli stenhård och säga nej, nej och nej. Jag som är så hjälpsam och pedagogisk i vanliga fall ;)

Ja, ja, vad är en bal på slottet...Nu andas jag, sätter delmål för dagen och koncentrear mig på det kuliga.

Jag har blivit en jävel på att skriva upp allt och anv kalendern i mobilen...Jag litar inte längre på mig själv och så kan jag släppa det när jag fått det på pränt så ligger det inte och pyr i pannloben...

Nu ska jag hasta upp i tvättstugan och slänga in alla handdukar i torktumlaren och sen raka vägen till soffan! Listan på vad ungarna ska göra när de kommer hem är klar;)

Sofftid innan familjen ramlar in är nödvändig. Precis som tiden vid bloggen. När tankarna lämnat fingrarna och hamnat svart på vitt kan jag släppa lite på min inre dialog...(jag och mina röster;))

Love, Peace och ett litet långfinger. För att jag kan!