Nä, det är ju det jag inte vill bli! Jag är ju less på att min kropp skriker "Vargen kommer, vargen kommer" varje gång den utsätts för minsta lilla "stress".

Vad är stress?? Ja allt ibland! Ibland inget. Stress kan väl jämföras med att göra för mycket på för kort tid. Eller känna stress för saker man inte rår på. Eller vara pedant och ha prestationsångest. 

Min kropp känner ju inte ruktigt ännu skillnaden på normal, vanlig, lagom och positiv stress. Den tror att allt är jobbig, farlig stressig stress.

Jag har ju ändå lärt mig att "skynda" lite. Kroppen knyter sig inte som en gammal telefonspiral längre om jag tänker att: Ja, det hinner jag!

Närå, den fixar att springa till bussen och hinna springa ut med hunden innan yogan. Det är ganska skönt.

Jag vet vad jag ska göra och när det ska vara gjort. Jag kan inte trolla bara göra mitt bästa. Och om ingen bildligt eller bokstavligt dör för en sak inte görs, ja, då får det som vara.

Jag gör som jag vill! 

Och nä, jag skäms inte för att spänna ögonen i folk eller mentalt be dem hoppa i Nilen. Icke! Mentalt gör jag mycket, säger mycket;)

Och jag tror nog det märks...Jag har fått mindre tålamod med människor som inte talar ur skägget, säger vad de menar eller sköter sig schysst.

Vem har tid med en massa lall eller ta hänsyn till andras eventuella känslor om de inte kan säga vad de behöver eller vill?

Jag har det inte längre.

Jag förstår inte problemet med att säga: Jag vill...Jag tycker...Jag vill inte...Jag tycker inte...

Jag må upplevas hård och fräsig när jag faktiskt inte jamsar med i många konversationer längre. So what! Jag tror att man kan leva öppet och ärligt utan att vara dum.

Hej då!