Nä, det är ju det jag inte vill bli! Jag är ju less på att min kropp skriker "Vargen kommer, vargen kommer" varje gång den utsätts för minsta lilla "stress".

Vad är stress?? Ja allt ibland! Ibland inget. Stress kan väl jämföras med att göra för mycket på för kort tid. Eller känna stress för saker man inte rår på. Eller vara pedant och ha prestationsångest. 

Min kropp känner ju inte ruktigt ännu skillnaden på normal, vanlig, lagom och positiv stress. Den tror att allt är jobbig, farlig stressig stress.

Jag har ju ändå lärt mig att "skynda" lite. Kroppen knyter sig inte som en gammal telefonspiral längre om jag tänker att: Ja, det hinner jag!

Närå, den fixar att springa till bussen och hinna springa ut med hunden innan yogan. Det är ganska skönt.

Jag vet vad jag ska göra och när det ska vara gjort. Jag kan inte trolla bara göra mitt bästa. Och om ingen bildligt eller bokstavligt dör för en sak inte görs, ja, då får det som vara.

Jag gör som jag vill! 

Och nä, jag skäms inte för att spänna ögonen i folk eller mentalt be dem hoppa i Nilen. Icke! Mentalt gör jag mycket, säger mycket;)

Och jag tror nog det märks...Jag har fått mindre tålamod med människor som inte talar ur skägget, säger vad de menar eller sköter sig schysst.

Vem har tid med en massa lall eller ta hänsyn till andras eventuella känslor om de inte kan säga vad de behöver eller vill?

Jag har det inte längre.

Jag förstår inte problemet med att säga: Jag vill...Jag tycker...Jag vill inte...Jag tycker inte...

Jag må upplevas hård och fräsig när jag faktiskt inte jamsar med i många konversationer längre. So what! Jag tror att man kan leva öppet och ärligt utan att vara dum.

Hej då!

Japp! Nu är den här! Min sista vecka som halvt sjukskriven. Nästa vecka går jag på 75 %. Det ska bli skönt och en omställning. Min energi tar ju slut lite grann mitt över dagen. Jag har ju tränat lite de dagar jag har yogan på morgonen...de dagarna blir långa. Men det går!

Nu när jag vet vad min trötthet beror på så kan jag hantera den. Det var värre för ett år eller tom ett halvår sedan. då ville jag hänga nån. Eller mig själv. Nu hanterar jag den som den vuxna och medvetna kvinna jag är;)

Jag sitter ute och njuter av lugnet till blåst och fågelkvitter. Hunden sitter och sniffar i luften bredvid.

Han är också piggare! Shit vad duktig han har varit under denna vecka med tratt och bandage! Lillkillen   

Igår visade han bestämt att nu vare nog med tratt, munkorg och bandage! Han bet av sig med både tratt och munkorg...Det ser fint ut och tvättar vi regelbundet och ser till att han han inte river upp det så får det gå.

Han har verkligen fogat sig så gott som en Conrad kan denna vecka. Trodde inte han kunde vara så lugn;) Men nu som sagt är han pigg! Vi får utöka promenaderna lite. Undvika skog och mark där han kan hoppa runt och riva sig...Lättare sagt än gjort då han är vild, min lilla ponny! Magen är bra och allt känns toppen. Snart bad och bus för den lilla lusen igen.

Sommaren är här på allvar. Det är avslutningsvecka. En har gått på lov, en annan imorgon, den tredje på g hem från högskolan och en jobbar. det är våra "barn" det. Officiellt har vi inga barn i grundskolan längre... Ja, hur gick det till??

Å andra sidan så nä, vi är inte tjugo. Eller trettio. en av oss närmar sig femtio;) Och jag är fortfarande närmare 40 än 50:)

Livet känns lite bättre, lite mer kul och absolut helt klart mer värdefullt! Allt ordnar sig, löser sig och blir bra. Att omges av knasiga vänner som man kan vara med, bara vara, och skratta åt alla andra puckade människor! Det är gött det!

För fy tusan vad normal och bra jag är! Jag är fan lite bäst! Jag är ungefär som Lotta på Bråkmakaregatan: Jag kan nästan allting. Jag kan skruva trall, måla, gräva, dekorera, lata mig, dricka whiskey, reta gallan ur de flesta, rycka upp mig, bita ihop, hålla käften och bara vara. Bäst i test, helt enkelt.

Och då kommer jag till nästa punkt på min lista i skallen idag: Tuttar. Inte nappar som ungar har i käften utan boobisar. Tuttar, boobisar, bröst, meloner, taxöron eller vad vi nu ska kalla dem. 

Jag har ett par stycken vänner med rejäla boobisar. Jag har vänner med andra sorts boobisar oxå, men nu handlar det om de stora;) Alltså, helt ärligt och seriöst...Vem bryr sig om vilka boobisar man har och hur mycket de syns?? Vi kvinnor ska vara sexiga och behagfulla, men bara när det passar andra?! Typ. Om man har stora tuttar som syns varför ska man då skämmas för att de sitter där?? Vem ger sig själv rätten att tycka att de ska skylas så de inte lockar nån stackars lättledd karl utan vilja? 

En del människor! Fram för mer tuttar helt enkelt! Alltid retar det nån tydligen. Jag tror jag ska starta ett tuttuppror på Insta! Är ni med ;)

Pollen driver mig lika mycket till vansinne som dumma människor just nu. Det måste vara nån peak i pollenutsläpp nu! Det kliar och svider och jag nyser och snörvlar. Äh, men sprit i kroppen så löser det sig;) Sommarens whiskey är inhandlad, bara en hygglig gin också så är säsongen räddad.

Den berömda kvaddade tratten! Så går det när en bulldozer drar fram! Men som sagt, den höll en vecka. det var länge nog det.

Single malt, single malt, single malt oh halleluja! Vad den ska avnjutas!

Snart är däck två klart! Vi har lite pyssel som vi med nästan all säkerhet gör i helgen...Jag ska fixa en örtodling på vägg med hjälp av en halvpall, vi ska fixa en avställningsyta av två helpallar och trädgårdsplattor och sen är uteköket klart! Grillen, murrikkan och örter. Myyys! Ja, det är ju lite skruva kvar på nå bräder och stolpar..Men det fixar vi lätt.

Peace And Love!

Ja då var det som dags igen. Feber, hemma och sjuk. Eller rättare sagt så började det förra onsdagen med hosta, snörvel och trötthet. Veckan gick och jag med den. Alltid så här med facit i hand så skulle jag inte varit ute halva lördagen i sol och blåst...och jag skulle inte gått på mässan...utan jagskulle legat hemma i soffan och varit förståndig, förnuftig och klok.

Men eftersom jag är oförnuftig och lever med tron att Superwoman lever i min kropp så, nä, jag var inte hemma. Äh vad fan! Vi hade biljetterna och skjuts löste sig in och hem, klart man fixar några timmar! Jag kan erkänna att efter en timme satt jag och gäspade...

Straffet kom på söndagen. Feber och snörvlig till max. Låg hela dagen. Låg hela måndagen. Fick ett ryck i feberdimman och städade övervåningen där Projekt Rensa Förrådet pågått en månad...Jag kan inte ligga i soffa och se två miljoner vita hundhår, damm och flyttkartonger en dag till! Tänkte jag förmodligen...Jag dammsög mattan sittande. Det säger väl allt!? 

Tänkte arbeta tisdag. Samvetet. Vem fan har tid och råd att vara sjuk när man redan är sjukskriven halvtid??? Pyttsan! Jag tror inte ens jag var vaken tisdag för att ens hinna tänka...Hade jävulska febertoppar på natten...igen. 

Men nu, nu jävlar ska jag arbeta imorgon! Och på fredag, dessa ynka timmar ska jag fixa. I mitt elände. 

Att vara sjuk i vanliga fall är jobbigt. Att vara det nu är rent knäckande. jag känner mig hur mycket svagare som helst och så värdelös. Just den känslan av värdelöshet och oron för kommande löner gör mig ännu peckligare. Viljan till allt skoj och all renovering försvinner lite när jag mår. Mår blä. Jag har ju inte den där extra resursen att ta till nu...

Tur man han har de här minnena på Facebook som ploppar upp varje dag. För utan dem minns jag inte vad jag gjorde för ett år sedan. Jag har tappat ett år. Så här i efterhand så fattar jag inte att jag stod på benen så länge. Och att jag faktiskt gör det igen. de må va lite darriga men de bär! 

Självömkan...är nödvändigt ibland. nu ska jag skaka av mig olustkänslan och tänka att det kunde vara värre. Jag tycker om mitt liv, min familj och mitt jobb. Solen skiner igen och nästa vecka är denna vecka ett minne blott.

I helgen firas den näst sista 18-åringen i hemmet med grillning och alla ur den äldre generationen.

Vi bygger ännu en altan och ja, livet kunde vara mycket värre.

Love & Peace