Måste bara testa de olika sekretessinställningarna på facebook...

Jag har fått skapa listor för att människor inte ska kunna låta andra människor gå in på min sida från deras. Sjukt, eller hur?

Jag får anpassa o begränsa. Men som sagt, jag får skylla mig själv. Jag använder ju NÄTET o SOCIALA MEDIER. Jag har BEKRÄFTELSEBEHOV. 

Jag är en sjuk o svag människa som behöver andras gillande för att kunna leva...

Ja, suck. Det är nästan så att jag måste hålla med alla bakåtsträvande som avskyr nätet.

This is not normal.

Jag får till o med visa mina nära hur de håller släkt o vänner borta. Alltså fatta, vänner o familj. Vad hände?

Det här blev ingen bra dag. Jag går sönder inuti. Jag vet inte vem jag kan prata med eller vem jag kan lita på. Alla min "vänner" har svikit. O jag fattar ingenting. Det är klart att inte alla gjort det. Men de jag pratat mest med de senaste åren. de som vet allt. De som sett högt o lågt. Jag trodde jag bettyde något för dem. Jag trodde jag var värd att kämpa för precis som jag kämpat för dem...

Jag sitter ensam i sängen o gråter. Vill skicka iväg ett mess, ett mail, en förfrågan om att komma o prata med mig. Jag behöver prata. Men jag vet inte vem jag kan lita på. Jag tror aldrig jag känt mig så ensam. Det är sådana här gånger jag inte tror jag kommer orka kämpa mer...

Fast jag vet att det gör jag. Jag kommer igen. Gång på gång.

Man talar om hur bränd man kan bli av kärleksförhållande o hur svårt det kan vara att lita på det motsatta könet. Att våga släppa in kärleken igen...Men hur gör man när vänner sviker?? Det är precis lika svårt om inte svårare att släppa in nya människor i livet.

Det som händer runt omkring mig nu är som i en dålig såpa. Jag står vd sidan om. Tittar bara. Fucking jävla skit!

Konspirationsteorier är ett ord som kommer upp hela tiden. Det känns som om hela världen konspirerar mot mig.

Samtidigt är jag så dum! Jag vill inte pracka på nån mina bekymmer. Jag vill inte vara till last. Jag vill inte ha medlidande. Jag vill ha kärlek, omtanke o vettiga svar.

Jag är bara en människa. En människa som sagt nej till destruktiva människor o beteenden. Jag har valt bort människor som påverkar mig negativt. Jag svarade ärligt på en fråga o frågade en känslig fråga. Fick ett svar som togs tillbaka...efter det bröt helvetet lös. När den förorättade personen inte kom åt mig, gick hen på en närstående. När inte det hade verkan blev det personliga angrepp i sociala medier. Jag var inte sen att haka på...Jag har svårt att vända kinden till när människor sårar eller försöker såra mig. 

Visst jag hade kunnat hyckla. Låtsas som om det regnat...Men i fall där en man behandlar en kvinna illa kan jag inte vara tyst. Tyvärr. Jag hade kunnat välja den fega vägen o låtit umgänget rinnan ut  i sanden. Jag hade kunnat tacka nej gång på gång utan att säga varför...Jag gjorde inte det. 

Ja ja det är preskiberat nu. O bara en av alla människor som just nu uppenbarligen tycker väldigt illa om mig. O det som betyder minst känslomässigt för mig. När människor ljuger o jag vet om det känns det inte lika hemskt att de agerar dumt...Jag vet att jag gjorde rätt o att jag har fler människor med på det tåget.

Det tåg som sårat mig mest är nog glamourexpressen. En männsika jag försvarat o skyddat för så många, en människa jag tröstat så många kvällar, dagar o nätter. Jag har lyssnat, stöttat o försökt lyfta. O så gör hen så här??? Lämnar mig i sticket. Ett sms o tack o ajö! Tack för de 13 åren. Förlåt, men jag är så arg! Jag är sviken o mår skit över att nån kan göra så här. Så fegt. Alla ord du sagt, var det lögn?? Alla ord jag sa, står jag för ännu, är det därför?? Är det för att jag inte accepterar vad som helst? Är det för att jag inte är rädd att stöta mig med...ja alla? 

Jag försöker bara förstå. Jag analyserar sönder allt vi sagt, allt vi gjort, allt jag hört...Jag har accepterat olikheter o trott att det gäller mig med...

Jag vill inte sluta som en bitter jävla fitta. Men jag kan inte ta nån skit. Jag kan inte finnas till hands utan att få något tillbaka. Allt handlar om att ge o ta. Ibland ger någon mer ett tag för att sedan få...Vi går alla igenom faser i livet där vi behöver stöd. 

Vänskap för mig handlar om att acceptera varandras olikheter, inom rimliga gränser. Är man vänner finns det där oavsett om man träffas varann dag eller en gång om året. Man vet bara.

Senaste åren har jag fått slängt i ansiktet att jag är en dålig vän. Ett av mina längre vänskaper bara poff försvann utan ett ord. O ja, jag skrivit av mig frustation o ilska. Det kanske är dumt att erkänna sina känslor. Det är säkert jättedumt att skriva dem. Men det lustiga är att dessa personer har älskat mitt skriveri! Roats av det o hållt med. 

Jag sitter inte med mitt hov o pratar ner dem. Jag tror att allt kommer lösa sig. Just nu är vi bittra. Men mina känslor o tankar om hur jag mår kommer alltid finnas kvar...De känner sig träffade o tar det som att jag "snackar" skit. 

Jag har bloggat sedan 2010. Jag har alltid, för det har jag lovat mig själv, skrivit ner känslor om saker o ting. Så länge det handlar om alla andra har det gått bra. Men när känslorna jag har handlar om dem...Ja, jag vet inte. Om jag vet att jag är ovän med någon, så vet jag oftast varför. I det här fallet var jag för feg o stolt att fråga varför. Tyckte hen att det var helt ok att kapa banden efter ett helt liv utan förklaring kände jag att, fine. Tiger du, tiger jag. 

Jag vet att jag inte är bättre än nån annan. Jo, än en del är jag det faktiskt. Men inte när det gälller dessa personer. Det suger. Det svider. Att en människa som stöttat mig, stått bakom mig, hållit med mig bara går... Ja det suger. Men jag vet att hon gjort det förut. Så egentligen ska jag inte vara förvånad. Det fanns inte plats för mig i hennes liv längre. Av nån anledning jag inte förstår. Jag kanske tog för mycket plats. Jag kanske hade det för bra. Jag kanske inte längre var beroende av henne...

Äh, nu ger jag upp! Jag får ta tag i overklighetsbubblan. Jag har repetitio, promenad o handling frmför mig idag. O en ensam kväll i soffan :)