Igår visade jag återigen vad som stressar upp mig till max. Pengar. När det gäller pengar och ekonomi är jag ett kontrollfreak.

Jag hör till de människor som får lite panik varje dag när jag ser pengarna minska. Trots att vi budgeterat och har alla penga som ska förbukas på ett konto. Trots det så får jag som sagt panik. För varje gång jag handlar mat. Jag kan bli så dum att jag känner det som om hela världen rasar för att toapapperet är slut och jag måste åka och handla.

Och då ska man komma ihåg att vi har det bra. Vi har en väldigt hållbar ekonomi. Det är bara min hjärna som ställer till det. 

Jag är en sån människa som redan nu ligger och tänker på och stressar upp mig för kommande studenter, resor och klädköp. Trots att vissa saker ligger åååår framåt.

Helt vansinnigt! Såklart. Så jag har bestämt att just det ska jag ta upp nästa gång med min stackars kurator. Man får hoppas att hon har fler patienter som slår knut på sig själv without no reason;)

En annan sak som stressar mig är bilkörning. I stan. Och på okänd ort. Jag har länge känt det, bara inte erkänt det. Så är det. Jag får lite lätt panik av att köra istan. Så vad gör jag? Undviker det såklart. Jag planerar alltid min körning där. Parkerar alltid på Norrmalm, i P-huset, Fisktorget eller möjligen på Köpmangatan, vid järnvägen eller GA-kyrkan. Så var det sagt och gjort. Jag erkänner att jag inte fixar stadskörning. 

En annan sak med bilkörning...Det är få personer jag kan ha på passagerar sidan och ändå vara avslappnad och köra bra. På något sätt sitter jag bara och väntar på att någon ska anmärka på eller skälla på mig. Varför vet jag inte. Jag är en lugn och sansad bilförare med hyfsad olycksstatistik. Men jag är ändå livrädd att köra på någon! 

Jag får alltid panik och lättare ångest varje vår. När kläderna ska av. Jag blir lika besviken varje år att jag inte fixat att få bort överflödskilona. Trots att jag är nöjd med en hel del när det gäller mig själv och mitt utseende så lider jag av att jag tror att folk dömmer mig för att jag är lite slapp och dallrig. Trots att jag vet att jag rör på mig och äter 80 % rätt så är jag rädd att uppfattas som lat och utan karaktär.

Mänskliga och kvinnliga tankar. Och det trots att jag vet och tycker att man inte behöver vara smal för att må bra. Jag vet att jag fixar halvmilen, jag vet att jag är förvånatsvärt smidig och rörlig för en dam på snart 44.

Trots det. Och jag har inte viljan, orken eller karaktären att späka av mig dessa tio kilon. Nä. Jag älskar mat, godsaker och vin. Ale och chips. Fin choklad. Korvar, lufttorkad skinka och ost.

Jag är en latgris som inte sprätter upp kl 5 för att hinna en PW innan frulle, jobbet och gymmet. Jag kan däremot känna ett hat, glögande hat till de som genetiskt föddes med löparskorna på 24/7. De slanka, finlemmade som allt ser bra ut på. Fuck er!

Det var ett axplock av alla mina negativa tankar som sätter käppar i hjulen och som gör mig till en stressad spiral.

Jag ska jobba på dem. 

Ett steg är att erkänna dem trots att de är pinsamma.

Love & Peace.