Jag har ont i hjärtat. På riktigt. Jag bryr mig inte om vad folk säger, jag är vuxen. Jag kan ta det. Jag är tacksam för att människor talar om saker för mig, tro inget annat. Men. Jag vet inte om jag vill veta allt. Jämt. Jo, det är klart.Vem ska annars ta itu med det? Hur gick det så snett? Var barkade det iväg? Är det jag? Är det någon annan?

Livet är kukjävligt nu! På riktigt. Och jag kan inte låta bli att mitt i allt hata den person som hela tiden kommer undan! Så jävla lätt. Alltid!

Orden jag tänkte och sade den där gången för flera år sedan i ilska, rädsla och i tårar förföljer mig...Är jag synsk? Eller är det min kvinnliga intution? Jag vet vem jag anklagar. Men gör jag rätt? Har jag skuld i det med...

Ja ja, vi tar det från här. Som jag alltid säger. Och så börjar vi om igen och igen. 

Varför måste man vara stark när man känner sig liten och svag? Var hittar man styrkan gång på gång, på gång?

Hjälp mig!