Ja, det gör den. Och kaffet har stått på sedan halv sju, så det är inte konstigt det är bränt. Bilar ja. Jag trivs jättebra med vår "nya" pärla. Den är blå och fin. Rullar bra och är inte törstig. Mina tankar om bil är att det är så onödigt!

Det kostar som omman har ett extra barn eller hund ;) Det är inte bara bensin och försäkringar...utan skatt, besiktning, olja, spolarvätska, biltvätt och reparationer. Det är en dyr hobby att frakta arslet från a-b. Jag har körkort och bil. Jag älskar det faktum att jag kan hoppa in och brumma iväg när jag vill vart jag vill.

Men. Samtidigt önskar jag att jag slapp. Detta evinnerliga åkande. Om jag bodde i min perfekta värld skulle jag lätt klara mig utan bil. Buss, tåg och spårvagn. Överallt. Miljövänligt och ekonomiskt. 

För mig är det inte bara en välsignelse att ha kärra, det är en onödig utgift. 

Bilpool skulle funka. Med en skara människor med gemensamt garage...

Ja ja, inte i denna värld med barn som ska skjutsas, mat som ska handlas och bara för att vi bor där vi bor, Norrland. Där folk tar bilen till macken för att köpa cigg, godis och snus. när det ibland tar längre tid att gå till bilen, skrapa av den, köra runt istället för att gå;)

Hej då!

Den refrängen från vilken sång det nu är har jag haft på repeat i reptilhjärnan idag. Tro det är Rasta Hunden eller något annat skoj. Hursom. Precis så känns det. Nu ger jag upp. Frustation över att vissa kommer så lindrigt undan och att andra måste vara starkare än stark...

Jag brukar ställa frågan: -Hur mycket pallar man egentligen? Med ganska små mellanrum...Det liksom bara rullar på, allt bara kommer. När jag precis börjar andas och får ner axlarna kommer nästa grej. Hela tiden.

Det är svårt att räcka till och orka med. Vänner och allt utom närmsta familj får stryka på foten. Jag orkar inte. Mitt bland alla mail, telefonsamtal och möten tappar jag bort lite gnista och glöd.

Nu tar vi det från här. Allt som är gjort och ligger bakom får stanna där. Jag kan bara fokusera på framåt.

Varje morgon är en kamp. Varje steg upp och ut är en gigantisk prestation. Bakslag. Jag hatar ordet bakslag. Inget är gjort på en dag och en männsika som mår dåligt måste tas på allvar.

Så idag tar jag den enkla vägen ut. Mail skickas i stället för samtal som första åtgärd och vädjan. Och ambitionen att göra smaskig middag byts ut mot stekt falu och pulvermos. Åt helvete med stärkelserädsla och att blodsockernivån skjuter i höjden! Det är vad jag presterar idag.

Dagen är inte slut än. Det är mer möte på g. Eller vad det nu kallas. 

Dagens visa ord: " Döm aldrig en människa för hur hen agerar. Det finns en anledning du inte ser. Lyssna. Välj att acceptera eller försöka förstå. En människa som sluter sig eller förändras snabbt, gör det av en anledning. Amen"

Bara vara. Att vara eller icke vara. Vem är du vem är jag. Vem vet inte du vem vet inte jag. 

Smärre identitetskris idag tror jag;) Vad ska man acceptera och vad ska man inte acceptera. Det är frågan idag. Var går gränsen? Varje dag hamnar vi i sitsen när det ska avgöras om något är acceptabelt...

När är det ok att säga att gränsen är nådd? När ska man sätta ner foten och säga ifrån...Har man ångerrätt på beslut man tar?

Suck. Jag skiter i detta och viker lite tvätt tror jag.

Går jag igång på egoistiska föräldrar! Innan nån sätter nåt i halsen och börjar tjata om egentid för vuxna vill jag säga : Jag håller med om att vi måste ha vuxentid. Förhållandet mellan man och kvinna ska också utvecklas, växa och gro. Ja. Men inte till priset av barnen!

Jag förstår mig inte på föräldrar som alltid roar sig själv. Som alltid äter gott och myser. Som reser. Weekendresor och charter. Gång på gång. År ut och år in. 

Vad signalerar det till barnen? Att de inte är värda att följa med och ha det litemysigt? Att de är dyra eller i vägen?  

Föräldrar som lägger pengar på egna intressen men inte låter barnen ha en hobby? Barn kostar. De ska ha mat på bordet, kläder på kroppen och andra materiella ting. Ja. Har man inte ekonomi till det ska man inte skaffa barn. 

Barn vill ingå i en familj. De vill ha sammanhållning. De vill bli sedda, accepterade för vad de  är och inkluderade i familjen. 

Och nä, jag gör inte allt med mina barn. De lämnar mig gärna ensam med maken alla kvällar i veckan och jag mår inte dåligt om vi äter gott i soffan när de är ute och roar sig;)

Och nä, jag mår inte dåligt om maken och jag stjäl oss en lunch ute eller går på finmiddag utan barn. 

Det jag pratar om är att de som reser runt överallt och inte har "råd" att ta med barnen. Då skulle jag hellre välja att resa en gång per år och ta med dem än åka på tre vuxenresor själv! Jag vänder på varje sten för att ro fjällveckan vi lovat i land! 

Som sagt. Jag reser hellre en gång per år på billig charter bara alla får komma med än resa själv.

Så! Färdiggnällt över alla egon! Hoppas ni vid nästa resa bränner er på en manet, blir matförgiftad, blir av med bagaget eller bryter ett ben! Ligg och ruttna på hotellrummet i magsjuka! 

Precis så ska det vara för mig idag! Jag ska vara upptagen, upptagen, upptagen med att göra ingenting. Precis som den som skulle vunnit schlagerspektaklet sjunger. Det är blå himmel och sol, lite stormigt och fredag. Jag ska som sagt vara upptagen med att göra ingenting. Och ingenting är: Vika tvätt, dammsuga, tvätta mer, ta en promenad, handla, söka jobb, laga mat och jobba. Det är min upptagna dag av ingenting ;)

Och det spelar ingen roll att den är fylld av ingenting. Dagen började så jävla bra! Jag har varit vaken sedan kl 6!!! Japp, upp och väckte lillan och tog ett par djupa andetag på balkongen i morgonblåsten. Lite kaffe och nyhetsmorgon på det. Vera börjar bli vuxen. 

Första födelsedagsbarnet i skaran ut är minstingen nästa lördag. Presenter är klara. Det ska bara bestämmas lite fika och så. Planeringen för fjälltrippen är påbörjad. Jag ska driva lilla mor till vansinne med att komma i sista minuten ;) Det är bara lite mat och handling. Det löser sig.

Det påminner mig om en annan sak som ska fixas idag som tack för en annan sak.

Och imorgon är det tjejfest på min planet. Champange, eller mousserat vin, drinkar, smarrigt tuggbart och tjejsnack. ALldeles för sällan. Men det är väl så, pengar räcker inte till, tiden räcker inte till och månaderna går. Inget att stressa över, det blir när det blir. 

I övrigt har min vecka varit bra. Lite väntan. Trevligt sällskap, lunch, shopping, promenad och renoveringsplaner.

Hej då!

Jag är arbetslös. För några år sedan skulle mitt liv tagit slut om jag blivit det. Ensam med två barn och ett hushåll med katt. Jag arbetade och slet. Helger, kvällar och alla extrapass när inte barnen var hos mig. Jag stod startklar all the time. Jobbade, tränade, paratade och dejtade.

Livet hoppade både jämfota och småsprang hela tiden. Jag tog det definitivt inte lugnt. Jag tog på mig mer och mer och skulle bli någon jag inte är. Det gick inte. Smickrad över att folk trodde på mig och gav mig ansvar. Det ansvaret som gjorde att jag bytte arbetsplats och hamnade i en sits jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...Jag blev liksom mobbad av min chef. 

Hur gör man då??? Vänder sig till ledningen? Som hon hade manipulerat till sig två tjänster genom? Tror inte det. Facket? Ja de var så hjälpsamma så, ett tag. Sedan tycke de att jag skulle tagga ner, i princip. 

Nä, jag utnyttjade lite kontakter, svalde stoltheten och gick rakt över gatan och sökte nytt jobb. Fick det. Gick tillbaka och sade upp mig. Den känslan. Att se fittan (förlåt mitt språk) i ögonen och säga: Du, jag säger upp mig.

Att veta att jag gav lilla madamen ett helvete med stundande sommarschema och brist på mina kunskaper. För att när människan petat mig från min tjänst, tagit av mig lönetillägget jag blivit erbjuden, fått slängt i ansiktet hur de kunde anställt mig och hur dåligt jag passade för min tjänst....Då sitter hon på ett lönesamtal och höjer mig och min kompetens till skyarna!? Apa. 

Efter år av lovord från chefer vid samtal och komma till ett ställe där jag blir sågad för att...ja, inte gjort fel alls. Det tog knäcken på mig. Jag erkänner. Det är snart fyra år sedan. 

Jag lämnade det, gick över gatan till ett annat ormbo. Jesus i himmelen var hittar de alla inkompenenta chefer??? Den nya tidens chef som ska härska genom att söndra. Slå sönder personalgrupper och kapa arbetslusten vid knäna...Jag fick höra så mycket skit. Jag blev utsatt för så mycket skit. Jag var redan knäck och hade väldigt svårt att hantera den miljön. Jag bestämde mig. När min tjänst är slut börjar jag plugga. Vad som helst, jag måste härifrån. Jag dör. Själsligt och kroppsligt. Synd, för jag gillade jobbet, gillade många kollegor. Men jag slöt mig, släppte inte in nån. De tre som gjorde mitt år där till ett helvetet slutade. Precis när jag Inte orkade mer. Vem vet om det hänt tidigare kanske jag hade varit kvar. Ett kul jobb och en fast lön.

Just det här att erkänna vad jag varit med om, hur onte det gjort och hur svag det gjort mig. Det är skitjobbigt. Men det är så. Jag tappade tron på mig själv som arbetskamrat, kollega, människa, kvinna och mamma. Jag har mått så jävla dåligt!

Jag är en vänlig själ med skinn på näsan. Jag är tuff och sjävständig. Och väldigt känslig. 

Så nu sitter jag här, min första arbetslösa vecka och tycker det är helt ok. Jag har valt det själv. Jag har istället för att gå in i väggen och bli sjukskriven pluggat mig genom min svåra period. Jag har pluggat mig bort från magont och ångest. Jag är jävlar stolt!

Att stämpla en kort period skrämmer mig inte längre. Att gå tillbaka och må dåligt på ett ställe jag inte vill vara skrämmer mig mer. Tro mig när jag säger att det var en proccess att komma hit! Jag har drabbats av ont i magen, ångest, dåligt samvete och mindrevärdskomplex. Men nu har jag betämt att det är nog med det. 

Det löser sig. Funkar inte min plan tar jag plan b. Och jag säger inte aldrig...Jag kan behöva återvända till branschen, bara inte dit eller dit.

Jag har ett allvarligt problem! Jag knarkar resor över hela världen just nu! Jag har hittat såna bra resesaiter med så låga priser på hotell och eller flyg så man blir sjuk!

Här sitter jag med stämpling,som inte ens börjat än...Lika med lite inkomst. Vi har en lägenhet vi ska börja renovera. Vi har en vecka i fjällen att göra och ett tripp till Riga. Trots det, och trots brist på pengar sitter jag alltså ett par timmar varje dag och letar resor på nätet. 

Resor till när och fjärran. En-veckors solsemestrar, för bara oss två vuxna och hela familjen. Weekend resor till europeiska städer. Jag har hitills idag avverkat Skottland, Irland, Riga, Aten, Barcelona och Prag. Jag har kollat solresor till Halkidiki och Barca. 

Jag har slukat billiga flyg över hela världen på säkert fyra olika sidor. 

Jag blir toookig! Hjälp mig att sluta! Solen skiner, hemmet vill ha kärlek och det behövs handlas. Och jag drömmer om resor. Tolvstegs-avgiftning.

Jag ska utmana mig själv nu....Lätta på arslet och sätta igång!

Hur är det med att vara riktigt klok?? Är det att inse vad man vill och kan? Elller är det att sälla sig i ledet? Att göra det som krävs för att bli accepterad i livet...Är det att bita ihop och gå på jobbet för pengarna trots att det svider i magen? Eller är det att inse att det måste finnas något annat som får dig att må bättre?

Är det att vara politisk korrekt eller är det att gå sin egen väg? 

Hursom så är det vår igen. På allvar. Vägarna sopas,fåglarna kvittrar och jag njuter! Det är ljust. I mitt fall kommer klokhet med åldern ;) Jag har insett att fan vad beroende jag är av ljuset. Så mycket för den nattugglan och "svår och svart". Jag funderar t o m på att bleka håret ;)

Ljus vill jag ha och en rejäl skogspromenad. Funderar på vem jag ska lura med. Men först den där koppen kaffe. Och där såg jag att fönstren häruppe måste torkas! Men inte nu ;)

Morrn!