Alla inlägg den 20 april 2016

Av Veronica - 20 april 2016 09:52

Idag är det en blåsig dag. Soligt och blåsigt. Jag slaäpade ut slöfocken strax efter nio...Och han fick smak på solen och har gnällt vid dörren medan  jag försökt äta äggmackor i lugn och ro. Nu gav jag upp och släppte ut honom till solsängen på ballis. Jag har kvalitetstid med datorn. Så är det bara.

 

Idag har jag börjat vända på steken. Steken är jag. Det är slut på trynandet i omgångar fram till halv 10, 10. Nu är klockan ställd på 6 och efter det SKA jag vara vaken! Idag låg jag lugnt och fint och drack kaffe, surfade runt, kollade på alla möjliga dyngprogram och lyssnade på snarkandet under det andra täcket.

 

Nio klev jag upp och är berdd på att möta dagen! Diskmaskinen tömt och iplockad, middagsmaten framtagen, jag planerar att ta tvätten och gå ut med snoop.

 

Igår hade vi värdering på lägenhetn.

 

Undras just vad vår lilla pärla är värd?? 

 

Och jag är tillbaka framför datorn efter 45 min i solen! Jag gav efter för gnylhögen och gick ut med honom. Han vill ju ligga och spana på altanen, skälla lite på nån hund och bara njuta i solen. Nu var han nöjd och ville gå in. Bäbis! Ja gud vad fjantig man blir1 Det är verkligen som en bäbis. Hur många med större barn skaffar nåt pälsigt på fyra ben??

 

Jag tror det är ta-hand-om-genen. Vi måste bara ha något som behöver oss. Eller vi behöver att de behöver oss. För så är det med stora barn...Deras behov av oss föräldrar ändras.

 

Och det är sjukt svårt att hänga med och acceptera ibland. Ändå tycker (tror och hoppas) jag att jag har en avslappnad attityd till att de blir stora och ska klara sig själv. Kanske är jag hopplöst lost! 

 

Jag tror rädslan för att vara otillräcklig är störst. Har jag rustat dem väl? Vet de att jag finns för dem? Visst vet de att de alltid kan komma? Visst har jag visat dem hur mycket de betyder?

 

Och så vidare! Såna tankar kan knäcka den mest luttrade mor.

 

Jag har två egna barn av våra fyra tillsammans. Vi är en bonusfamilj och jag fick de andra två barnen jag ville ha på köpet :)

 

Mina barn betyder allt för mig. Som för alla andra såklart. Det finns inte en dag jag inte tänker på dem. Inte ens min stora som typ bara dyker upp ibland för att sova, duscha och sedan dra igen. Helt naturligt. Han ska inte hänga mig i kjolarna.

 

Men ändå. Han är min förstfödda, min prins. Och jag är så stolt över honom! Inte för det han gör utan för det han är. Jag vet vilka motgångar han haft och jag har sett hur han tagit sig uppåt och frmåt. Det gör mig stolt att trots att han är en liten slyngel så är han så klok.

 

Vad gör det då om jag måste tjata om skitiga strumpor, obäddade sängar, onlinepizza och allt annat?!

 

Sånt spelar ingen roll. Mina barn är inte jag. De ska inte göra som jag. De ska vara sig själva och det är mitt jobb att acceptera det. De ska aldrig känna att de behöver göra sig förtjänt av min kärlek. Den har de oavsett. Det finns inget de gör som kan få mig att sluta älska dem.

 

Love & Peace

 

 

 

 

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se