Det funderar jag på. Folk omkring mig åker på hjärnblödning, bröstcancer, MS och det vid åldrar som är ofattbara. Det är inte fråga om om utan när.

När drabbas av det som slår undan benen på oss? Vi har väl varit och nosat på det. I vårt fall är det långt ifrån klart. När blir det friskskrivet? Om inte, vad händer sedan? Ska vi planera framåt? Vad kan vi planera? 

Vissa saker har vi pratat ner och avslutat. Men det pockar där ändå. Orkar vi renovera badrummet och fixa hallen? Kommer vi att komma iväg till Spanien? Kommer vi att fixa sparet som tar oss till Italien nästa år? 

Inte vet jag! Det jag vet är att jag behöver ha dessa mål. Jag behöver fokusera framåt. Jag behöver se mina inre bilder av hur det blir. På de få grejjerna. För tänk på allt jag strukit. På min lista.

Och i väntan på allt det så är jag nöjd och glad över att ha färgat rötterna idag. Mina grå hårrötter. Jag är glad över att idag har jag tvättat, bjudit på gröt, klätt på mig och besökt kuratorn. Jag har fått Frikortet, så nu ska det besökas läkare! Ha! Nu ska jag ha tillbaka lite skattepengar;)

Fast lite sjuk och gammal är jag allt...Herregud! Frikort liksom;) Fast jag har haft det förut, en gång. Det är bra skit det. 

Fast sjuk. Nä det är jag inte. Jag bröt bara ihop och orkade inte mer. Det gick för långt. Det blir väl så när allt angriper från alla fronter samtidigt. Och som vanligt är det karlns fel! Jajamen. Han hade väl kunnat vänta lite med att bli sjuk liksom...

Det är väl så min hjärna fungerat när det gäller att förhålla sig till det. Jag sa å andrasidan att jag väntar med att bryta ihop till senare. Och senare blev i mars. Det är inte lägre sen. Fast det känns som åååår!

Nu ska tippikull i soffan, glo på tv och strunta i tvätten som ska vikas. Sån är jag :)

Löv änd piis.