Ja få se nu. Som bajs fortfarande kanske. Stressad över att besvara frågor jag inte har bra svar på. För om en människa ställer en fråga, får ett svar hen inte  nöjd med, ja, då kommer följdfrågan. Och jag orkar inte med det! 

Det är många bitar som faller på plats nu när jag vet mer. Om att tillhöra riskgruppen för utbrändhet, att vara högkänslig och att vara hörselskadad. Det senare påverkar tröttheten mer än vad man tror. 

Jag ser ju ett tydligt mönster i mitt beteende genom alla år. Hur jag drar mig undan stundtals, hur jag inte svarar i telefon, hur jag stänger ute världen. Bruset helt enkelt.

Nu ska jag ta min lärdom till en annan nivå. Bära med mig det varje dag. Jag ska inte vara rädd för att leva, bara vara beredd på att jag behöver andas efteråt. Jag vill inget hellre än att vara den där öppna människan som älskar att se och göra. Vara med andra. Sjunga, le och dansa. Njuta. Jag finns ju här. 

Kan alla omkring mig acceptera att jag stänger in mig så är det lugnt. Och om jag inte säger något , hur ska de då veta? Jag tänker mycket på vänner, familj och bekanta även om jag just då inte orkar svara eller träffas.

Så jag tänker börja med att vara ärlig. Säga att jag har en sån dag. Den behöver inte vara dålig uten bara lite slö och eftertänksam. Jag behöver lära mig att det är ok att känna behovet av att bara vara hemma och göra ingenting. Vad ska man annars med ett hem till? Mitt hem, min borg. Kan även kännas som ett fängelse ibland. 

Och annars då? Jo då. Jag har ju lite annat att fundera på oxå. Hunden. Vi tog oss an en omplaceringsjycke med historia. Ibland är det tur att man inte vet vad man ger sig in på ;) 

Jag har alltid velat ha en hund. Ända sedan jag såg en golden-valp någon gång i barndomen... Flera gånger i vuxen ålder har jag fått tacka nej till att ta emot hundar. Det har varit allt från Alaskan Malamuts till blandraser. Det har inte varit läge. För hur mycket jag än älskar djur och vill ha dem omkring mig så vet jag när läget är fel. Ensamstående med deltidsarbete är inte ultimat. Hästar har jag tackat nej till av samma anledning. Eller levt ihop med någon som inte ska ha en vandrande pinne ens...

Nu tillbaka till min jycke. Nu är han min. Jag äger min första hund! Nu var det rätt. Min drömras. Och det faktum att min man "ska ha en hund, bara så att du vet". Liksom. 

Det är lärorikt det här med att ta hand om andra och deras problem. Jag är av den åsikten att nä, det finns inga problemdjur bara problemmänniskor. Det är ju vi som gör djuren.

Vi har inte problemhund. Han har bara lagt sig till med en massa olater och trist beteende. Pga andra människor inte vet vad de håller på med. 

Jag kallar honom vildponnyn! Det här är tolfe veckan han är hos oss och vilken resa vi gör! Tillsammans. Jag lär mig saker varje dag. Jag är inte orolig för att vi inte klarar det, det jag känner oro för det är andra människor som inte vill ge honom en chans till rehablitering. Han syns och hörs. Han ser värre ut än vad han är :)

Och om människor kunde sluta vara så dumma! Sluta tro att alla hundar är lika. Sluta gå fram till okända hundar. Lär er hur hundar kommunicerar med kropp och läten. En hund som skäller/morrar/reser ragg behöver inte vara arg eller agressiv.

Vi har alltså en nästan vuxen hund, med historia och bagage, i vårt hem och liv. Det är inte frågan om att få ordning på utan att hjälpa honom att bli en välmående hund som mår bra i sig själv. 

Love and Peace!