Ja det är lika bra att göra det. Skriva av sig skiten så som jag alltid gör. Det är min ventil att få orden på pränt genom fingertopparna. Det är en terapiform det...Att lämna ut sig och sitt måeende.

Sjukskriven med utmattningssyndrom.

Det var inte det jag trodde. Eller ville. Jag förstod det inte, hade ju koll. Eller inte. Jag trodde jag lärt mig hantera det, livet. Allt som jag gått igenom sedan den tisdagen i oktober vid bagagebandet på Arlanda. I två och ett halvt år har jag tagit mig igenom en personlig tragedi, pluggat tusen poäng, hunnit tacka nej till jobb, varit arbetslös och börjat ett nytt jobb. Jag har lotsat en unge genom gymnasiet, jobbat mig in i ett nytt gäng med nya rutiner, tider och slutligen sett min man få cancerbesked. Och sedan inte få cancerbesked. Till att jo, få det igenom och till sist "bara cellförändringar" En op gjord och med en jävla otur en till...

Ja, ser jag tillbaka är det inte konstikt att jag skriker inre stress! Det är kaos innanför pannbenet. Igår vare en bra dag. Jag undvek soffan ända fram till 18:) Jag tog reda på tvätt, städade min sida garderoben, gjorde rent handfat och toastol. Tog mig tom ut och gick två portar bort för ett par koppar kaffe. 

Sånt är ingenting i en normal människas vardag. För mig som inte gjort nånting på tre veckor var det allt. Jag fick nog sota för det inatt...Somnade kl 2 i morse. Ljudkänsligheten uppfattade något ljud som vandrade i väggarna och rakt in i skallen. Jag försökte täcka öronen med kuddar men icke. Lade mig i soffan och spelade spel istället. Så myclket för att gå offline kl 22...

Nu är jag uppe. Hunden kissad, bajsad och prommad. Mina piller tagna och kaffet intas. Idag blir det lugnt. Jag ska på Medicinsk Yoga för första gången. Spännande! Och nervöst. Det är ju det här med att vara ute bland folk... Jag stänger gärna ute livet och omvärlden nu. Har avbokat massor. Var sak har sin tid. Just nu fokus på att få kroppen i avslappningsmood. 

Jag tycker ensamtiden är skön samtidigt som den gör mig helt handlingsförlamad. Logik? Noll! Jag fungerar bäst när resten av eller delar av familjen är hemma. 

Man hinner dock filosofera en hel del när man är hemma. Och komma till insikt. Livet är här och nu. Om det inte blir som man planerar eller vill så gör något annat då. Det är inte sedan, det är nu. 

Jag ska sluta sura för att det inte blev fjällen i år. Pengar räckte inte, det är inte billigt att resa runt för behandling, ligga ute med pengar för bensin, hotell, mat och annat som kommer till. Det har inte gått nån nöd på oss alls, det bara är trist när man inte kan leva som man vant sig vid.

Å andra sidan har vi inte kunnat åka då maken inte är hopläkt på långa vägar. Men det är surt. En vecka i en fjällstuga har blivit en trevlig vana. Fjällen finns ju kvar:)

Och helt ärligt så är jag ingen tålmodig människa så all väntan på både det ena och det andra driver mig till vansinne!

Jobbet var länge min räddning och ventil. Jag kom hemifrån. Där visste ingen vad som händer, hade hänt eller vad som komma skall. Där kunde jag vara mig själv. Nu på slutet så nä, jag har inte varit mig själv. Sur, grinig och obstinat. Det jag normalt sett skulle ha struntat i blev till ännu ett slag jag bara skulle vinna. 

Nu går jag hemma och är nog mest sur på mig själv. Att jag inte tog hjälp när jag blev erbjuden. Å andra sidan så var det för mycket fokus på andra just då. Andra personer, mycket viktigare än mig. Min tid är nu. Nu får de andra stå tillbaka. Laga sin egen mat;)

Glöm inte bort att andas! Glöm inte bort att se upp mot himmlen, låt dig förblindas av solen. För även om den inte syns så finns den där. 

Love & Peace