Jamen håll med om det?! Vi människor krånglar till den enklaste sak som kärlek till exempel. Någonstans bär vi med oss en bild av hur kärlek ska vara, hur den ska kännas och hur vi ska vara. Hur ofta stämmer det? Inte ofta! Vi är liksom lurade av "slutet gott, allting gott". Prinsar och prinsessor....hör hemma i sagorna och härstammar från en svunnen tid. Nä, dax att uppgradera till Kärlek2.0. 

Själva känslan som kärlek ger ändras inte vare sig man är 10 eller 41, det är hur vi ser på det som ändras. Och hur vi själva är när vi är kära. Eller förresten, det gör det inte! Kärlek är kemi och biologi. Ologisk, halt, blind och lite förståndshandikappad. Den smartaste, nyktraste människa blir fjollig av kärlek. Punkt.

Kärlek består av många stadier. Förälskelse, passion och kärlek. Det är skillnad på att vara förälskad och kär. Även om de varvas och kan återuppstå. 

Livslång kärlek är inget jag tror blint på. Jag tror att hittar man någon som man själv står ut med, som står ut med en själv och som man lär sig leva och utvecklas med, ja då funkar det. När man kommer en bit in på livet som jag gjort, jag har väl passerat hälften so far, så ser i allafall jag annorlunda på kärleken nu än för tio, tjugo och trettiotvå år sedan. 

Jag blev KÄR första gången när jag var tio. Jättekär! Han var fjorton och såg inte alls mig som något annat än en skitunge. Då drömde jag och alla andra fjolliga småbrudar om prinsen på den vita springaren...Och hörrni: Kom han? Nä. För han finns bara i sagorna.

Så om vi lägger Prins Charmig i hyllan där han hör hemma...Vad är då kärlek? För dig? För mig har det varit att när jag blir kär ska det kännas som ett knytnävsslag i magen och benen ska sparkas undan. Sa jag utan att veta hur just det kändes. Men jag ville liksom att det skulle skakas om lite. Lite som en elstöt eller mindre jordbävning. Annars är det inte kärlek. Man behöver inte känna kärlek direkt, det gör man sällan, men attraktion och passion. Ett intresse och en vilja att vara med den personen.

Ni vet när man gör allt för att snoka igenom dennes facebook eller Insta;) När man väntar på messet i flera dagar eller samtalet. Som man ignorerar en viss tid för att sedan nonchalant höra av sig...Vare sig man vill så spelar man lite spel. Ett tag. När förälskelse, attraktion och nyfikenhet går över i kärlek, man är ett par och man bestämmer sig för att det är vi. Då vill jag inte ha mer spel. Då är det färdiglallat.

Kärlek för mig är att vara bekväm med den jag är kär i. Jag ska kunna vara mig själv. Det handlar om att jag ska låta min partner vara sig själv och vara bekväm. Osäkerhet och annat krafs som svartsjuka vill jag varken ge eller ta.

Kärlek för mig är att ligga i sängen och vara så nöjd med att just han ligger där bredvid. Invirad i sitt täcke. Bara vetskapen att jag kan sträcka ut en hand eller en fot för att känna att han ligger där räcker. 

Turerna när jag hittade kärleken igen en sen kväll i oktober 2010 var många. Men känslan den kvällen i ett mörkt och stökigt Daltons när jag böjer mig fram, möter hans blick...Ja, det var den känslan som dagen efter fick mig att ligga bakfull och jävlig i min soffa och tänka på att just den armen skulle man vila på. Och så blev det!

Jag är ingen männsika som ligger sked. Jag kan gosa lite, men sova vill jag göra på min halva av sängen invirad i mitt täcke. Jag är inte heller någon som slösar på orden: Jag älskar dig. Inte till nån. Jag vet inte varför. Jag är bara så. Jag vill mena det av djupet av mitt hjärta när jag säger det. Inte slänga omkring de dagarna i ända. Jag tycker de orden slösas på, missbrukas och förlorar sin mening. Det innebär inte att jag inte gör det...Älskar gör jag! Många och mycket.

Jag är en sån som tror att bara genom att jag visar och tänker vad jag känner så ska det räcka...Det kanske är dumt. Återigen, det är bara så jag är. Jag tror på gester och att man med de små tingen i livet visar sin kärlek. Hellre handling än ord liksom. Jag är inte heller så där typisk tjejig som vill ha rosor, choklad eller parfym på födelsedagar, mansdagar och andra fira-nånting-dagar. Och absolut inga smycken!

Romantik för mig är mina favoritblommor tulpaner eller gerbera en trist tisdag. Det är kärlek. Eller att komma hem och det är diskat, undanplockat, renbäddat eller tvättat. Eller att slippa laga mat. 

Att springa omkring och säga att man älskar en människa och sedan inte göra något för denne, det är inte kärlek för mig.

Jag har läst en del böcker på sistone och sett en del filmer om kärlek. Det är väl därför jag tänker på det så mycket nu. Och vad det är. För mig. Jag vet vad kärlek är för mig. Det handlar om att ge av sig själv till någon utan att förvänta sig något tillbaka. Att finnas, stötta och underlätta livet för någon för att man vill. Inte för att förväntas eller måstes. 

Det handlar också om att vara tydlig med vad man vill och vad man känner. Det är sånt man vågar i en bra relation. En relation som är jämlik och respektfull. En relation där man ger varandra utrymme, törs ta plats och vågar vara sårbar.

Jag har en sån relation. Jag är en lyckligt lottad människa. Jag har den mannen bredvid mig i sängen,vid bordet, i soffan, på promenaden och när det stormar. Jag är lyckligt lottad på det viset att jag lever med en man som jag är kär i och har kuligt med. En man jag vill göra allt med. 

Så tack för att du står ut med mig och mina grejjer. Som tack för det ska jag stå ut med dig och dina grejjer;) Och du, ps: Jag älskar dig!