Japp, det är juni nu. En långhelg som schvischade förbi gav oss den första sommarmånaden. Jag är blek. Känner mig som strandad säl på en kobbe i Landet Ingenstans. Min ork och kraft tog slut efter halva 5 kilometersslingan i lördagsmorse. Jag fick ett sånt läskigt "bla bla bla" fall igen. Det är som om det tar stopp! Jag får inte åt mig andningen och återhämtningen tar alldeles för lång tid. Kallsvettig och yr.Trots att jag åt och förberedde mig...

Efter det var jag inte mig själv. Och är det inte nu heller. Jag förbereder mig för att åka inom ett par timmar. Jag måste åtminstone gå! För på onsdag smäller det! KoRuset. Nä, VårRuset;) Och då ska jag vara på topp!

Magen valde att jävlas med mig i går morse. Vilket gjorde mig ännu mer trött, sllö och sliten. Istället för springa eller gå valde jag soffan. Och det var skönt. Andningen är fortfarande inte bra...Jag låter som en storrökande tant på 80...Och nä, det är inget fel på mig. Alla mina värden är bra. Jag vägrar uppsöka läkare igen. 

Men nu skiter vi i min skrotkropp! Det som är bra med den är att värmer jag upp tar jag första grisbacken! Det är bra! Skavsåret är snart borta och ingen värk i ljumskarna! Det är bra! Och när jag ändå sitter här och klgar känner jag mig bättre. Den diffusa huvudvärken ska jag dricka bort. Som sagt, bättre att gå än inget alls.

Jag har fått i mig två thin crisp och en banan. Det är ju så med magen. Den vill inget ha nu. Jag tvingar i den ändå. För snart ska den prestera lite.

Just ja, långhelg var det ja. Vad gjorde vi? Jo, vi slappade, gjorde fint på balkongen, sprang 5 km, gick 6,2 km, delade en flaska vin, firade sommaren med några Corona med lime, åt en massa gott grillat, tacos och pastasås. Vi var och kollade på fina bonusdottern innan balen...Tänk att det snart är studenten!! Milstolparna för vuxenlivet bara trillar in...Firade bonussonens 16 års dag. Jag tycker det springer på nu! Våra "barn" är alltså i år, 19, 18, 16 och 14. Små vuxna. 

Det är både härligt och skrämmande. Härligt på det viset att de blir stora, har egna liv och sköter sig förhållandevis bra ;) Skrämmande för att man är inte längre nummer ett. De är inte beroende av oss för sin existens längre. Krävs de så kan de jobba, de kan laga mat och de får mer och mer att bestämma över.

Bara de är lyckliga säger jag! Och de står jag för! Jämför jag med mig och de smällar jag fått så har det gått bra. Jag vet att man klarar mycket. Det gäller bara att ha någon som tror på en. Som finns där trots allt. Som älskar en trots att man gör fel. 

Jag skaffade inte barn för att förverkliga mig själv. Jag valde att skaffa barn, för att jag kunde och ville. De är bara till låns. Jag sak ge dem de verktyg de behöver för att klara sig i livet. Precis som vilket däggdjur som helst. Visst, jag curlar jag med, jag är inte mer än människa ;)

Nu måste jag äta mer om jag ska orka jogga lite! Tjopp tjopp!

Ett råd på vägen: Lyssna på Gert. Världens bästa ord till unga människor på vägen framåt.