Alla inlägg den 14 april 2014

Av Veronica - 14 april 2014 08:45

Vad är det? För dig? Vad är det för mig? Ja, jag erkänner att jag blev inspirerad av filmen "Motherhood" med Uma Thurman. 

 

Vad är då moderskap för mig? Det är insikten om att bära mina barn i mina kupade händer genom livet och ta alla smällar för dem, mota alla tråkigheter och eliminera alla faror, inte fungerar. Det är också att vakna upp och se mig själv i spegeln med besvikelsen över att jag inte är en perfekt mamma, en perfekt människa och att jag gjort fel, kommer att göra fel och lära mig leva med det.

 

En grundläggande känsla hos alla mammor tror jag  är att till varje pris skydda ungarna från livet, alla faror och sorgligheter. Det grundläggande behovet insåg jag funkade inte. Jag bär inte omkring på mitt barn 24/7 så jag kan inte skydda det jämt. 

 

Moderskapet har för mig blivit att vara sann mot dem, rusta dem mot världen och finnas där. Trösta, pusha, driva på och hålla tillbaka. 

 

En av de största delarna med att vara mamma är att man svär dyrt och hederligt på att aldrig låta någon göra sitt barn illa. Den som kröker ett hår på dess huvud ska dö. Enkelt. Det är urinstinkternas urinstinkt. Man är sitt barn största försvarsadvokat. Så långt allt väl. Då kommer nästa stora fråga: Hur gör man när den som gör barnet illa är en närstående? Hur gör man när det är den andra föräldern? 

 

Vi skapar sådan band och relationer till våra ungar, vi människor. Det är för att vi har dem hos oss så länge jämfört med andra däggdjur. Vi har en relation med dem hela livet. Därför har vi hela livet på oss att ställa det som blev fel till rätta. Gör vi fel kan vi be om förlåtelse. 

 

Vi måste också förstå att genom livet går vi igenom faser där vi frigör oss från varandra. Eller barnen gör det från oss. Helt naturligt! Men skrämmande. Vi måste också växa med barnen. Förstå att de växer,blir vuxna, söker sig utåt och blir oberoende. 

 

Mitt i frustrationen över att bli sedd och behandlad som en mattant, taxichaufför, pengabinge och "mamman som inte fattar nåt", ska vi vara stolta att barnen faktiskt klarar av att frigöra sig. Vi är mer beroende av dem än de av oss;)

 

Ungdomar är egoistiska, själviska och ombytliga. Det ligger i deras natur. De vill ha allt på en gång, helst igår. De har inte utvecklat hela hjärnan ännu. Med sund styrning och vettiga värderingar så går det till sig. Kom också ihåg: Vi gör dem som vi vill ha dem...

 

Säger man aldrig nej till ett barn under dess uppväxt eller skapar rutiner kring socialt umgänge ja, då får vi problem. Det är ju vi som ska visa vägen i hur man beter sig helt enkelt. 

 

Jag är glad att jag minns min tonårstid. Jag minns alla känslor, all osäkerhet, hur beroende man var av vänner, hur beroende man var av att bli omtyckt, hur spännande och nytt allt var. Jag vill inte hindra mina barn från att upptäcka världen. Det är skrämmande att släppa ut dem. Ja. Och helt nödvändigt. Jag finns där, i bakgrunden. Alltid. 

 

Jag vill skydda dem. Jämt. Jag vet också att det inte går. Nä, jag vet inte alltid var de är. Nä. Scary? Ja! Men jag hoppas och tror att skulle de råka ut för något mindre bra finns det inpräntat att ringa hem! 

 

Jag har sagt till mina barn: Det finns ingenting du kan göra eller råka ut för som kan få mig att älska dig mindre. Jag kan bli arg, ledsen och besviken, ja. Men slutar aldrig älska dig. 

 

Det är ord jag står för. Det är mitt sätt att bära dem i mina händer genom livet. Villkorslös kärlek. De ska inte behöva vara någon annan än sig själv för att ha min kärlek. Det lovar jag.

 


Det var dagens lilla filosofiska stund. Jag är uppe, vaken och alert. Två koppar kaffe och en härlig promenad runt elljusspåret med solen i ryggen, fågelkvitter och skogsdoft har gjort mig redo för måndagen den fjortonde april. Jag är på gång, jag är laddad och tänd.

 

Tro, hopp och kärlek. Vad väljer man där? När tron sviker, när hoppet är dött och kärleken försvinner...Vad lever längst av de tre? Tron på sig själv, hoppet om att överleva eller kärleken till sitt sanna jag? Vad är viktigast att ha? Hoppet är det sista som lämnar en människa. Tron kan svikta och kärleken kan vara obefintlig. Bara man har hopp. 

 

Ha en fin dag.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se