Åtminstone ibland ;) Och även om det inte är det så går det vidare. On and on. Jag kommer på mig själv att tycka synd om alla de människor som aldrig är lyckliga, som aldrig är nöjda och som aldrig ser det positiva.

De som hela tiden söker lyckan någon annanstans. De som ändrar sig, flyttar eller renoverar sig bort från det som är fel. De som inte knäcker koden och jobbar med sig själva. De som skyller allt på andra jämt. De som inte tar ansvar för sina egna liv och sin egen lycka.

De som inte kan hantera att det inte alltid är lätt och rosenrött. De som fastnar i det negativa. Om livet ger dig citronen, lär dig göra lemonad. Jag brukar rasa, gråta och hata livet. Efteråt reser jag mig, rättar till frisyren och bestämmer mig för att andra människor och deras beteende ska inte få knäcka mig. Jag tänker inte ge den tillfredsställelsen till någon! Det finns inget som stör den som försöker förstöra mer än ett leende på dina läppar :)

Jag tycker absolut att man ska vara ärlig med hur man mår, vad som händer och vem man är. Och vara beredd på att om du bara sprider negativitet, blir du bemött så också. Det finns inget som smittar så mycket som ett leende. 

Och har man inget att le åt, ja, då vet inte jag. Livet ska levas. Det bör finnas något i varje människas liv som gör det värt att kliva upp varje dag. Till slut.

Att leva är att arbeta med sig själv och lära sig vem man är, varje dag.