Japp, så börjar jag min dag! Stel efter en alldeles för mjuk säng i en vecka...Och vilken vecka sedan! Strålande sol och blå himmel vareviga dag. Vemdalsskalet med omnejd visade upp sin vackraste sida. 

Stugan vi hade låg så vackert nedanför Vargentoppen. Utsikten över Skalet var underbar. Solen letade sig in varje morgon i springan mellan rullgardin och fönsterkarm. 

Vi har tagit vara på solen! Skidåkning nerför i både Skalet, Björnrike och Storhogna/Klövsjö. Precis i den ordningen också. Vilken backe var bäst då? Alla hade något, den saken är säker. Och varför välja när man kan ta alla:) Turskidåkning uppför till Jaktstugan. Behöver jag säga att ner gick det undan ;) 1 timme 20 minuter upp, ca 20 minuter ner...Med krampande ben och fötter... 

Vi hann med pimpling, promenad och bad med. Pimplingen för mig innebar: En stilla promenad i solen, spanande på rovfåglar, eldvakt, första grillare och så höll jag ett spö i tre minuter. Promenaden, skulle vara en stillsam historia som en motpol till slöandet på Storhogna bad senare på dagen...

Jo jo, men då känner ni inte oss;) Vi knatade helt enkelt upp till Varggranstoppen, någon km uppåt...Ner valde vi att krångla till det...Sommarleden i vinterskrud. Det vill säga ravin med snö. Där vi sjönk ner till låren. Men vi gjorde oss förtjänt av bad, bubbling och bastning efteråt. Och en läskande vatten i underbara Vinterträdgården.

Min kropp känner av allt åkande i hårda backar, användandet av vilande muskler i turskidåkningen och promenaderna. Fysiska prövningar i all ära...Men de psykiska måndag och tisdag var värst! Jag är höjdrädd. Jag är verkligen rädd. Jag har alltid sagt att sittlift kommer jag aldrig att åka. "Någon" smålurade mig lite... Första turen satt jag med ett hårt grepp runt armen på karln. Lika hårt grepp runt handtag och stavar. Blundandes. 

Innan dagen var slut hade jag åkt med öppna ögon och med hela familjen i samma lift! Stort! Avslutande backe och åk såg jag t om fram mot sittliften;) Fortfarande spänd och inte helt bekväm, men ändå. Måndagen dog jag en smula på kvällen. Hua. 

Och som ännu en avslutning med twist...Hamnade i svart pist med slutkörd kropp sista dagen...Slutade med smärre panik och pjäxgång ner. Tro mig...Jag har aldrig svettats så! Det rann om mig! Panik! Höjdrädsla i kombo med en kropp som sa nej. Hua igen.

Från underbara fjällen till verkligheten. Telfonsamtal på fredagen som ledde till intervju senare idag... Så jag är uppe med tuppen för att samla mig och döva nervositeten. 

Puss!