Den refrängen från vilken sång det nu är har jag haft på repeat i reptilhjärnan idag. Tro det är Rasta Hunden eller något annat skoj. Hursom. Precis så känns det. Nu ger jag upp. Frustation över att vissa kommer så lindrigt undan och att andra måste vara starkare än stark...

Jag brukar ställa frågan: -Hur mycket pallar man egentligen? Med ganska små mellanrum...Det liksom bara rullar på, allt bara kommer. När jag precis börjar andas och får ner axlarna kommer nästa grej. Hela tiden.

Det är svårt att räcka till och orka med. Vänner och allt utom närmsta familj får stryka på foten. Jag orkar inte. Mitt bland alla mail, telefonsamtal och möten tappar jag bort lite gnista och glöd.

Nu tar vi det från här. Allt som är gjort och ligger bakom får stanna där. Jag kan bara fokusera på framåt.

Varje morgon är en kamp. Varje steg upp och ut är en gigantisk prestation. Bakslag. Jag hatar ordet bakslag. Inget är gjort på en dag och en männsika som mår dåligt måste tas på allvar.

Så idag tar jag den enkla vägen ut. Mail skickas i stället för samtal som första åtgärd och vädjan. Och ambitionen att göra smaskig middag byts ut mot stekt falu och pulvermos. Åt helvete med stärkelserädsla och att blodsockernivån skjuter i höjden! Det är vad jag presterar idag.

Dagen är inte slut än. Det är mer möte på g. Eller vad det nu kallas. 

Dagens visa ord: " Döm aldrig en människa för hur hen agerar. Det finns en anledning du inte ser. Lyssna. Välj att acceptera eller försöka förstå. En människa som sluter sig eller förändras snabbt, gör det av en anledning. Amen"