Jag är arbetslös. För några år sedan skulle mitt liv tagit slut om jag blivit det. Ensam med två barn och ett hushåll med katt. Jag arbetade och slet. Helger, kvällar och alla extrapass när inte barnen var hos mig. Jag stod startklar all the time. Jobbade, tränade, paratade och dejtade.

Livet hoppade både jämfota och småsprang hela tiden. Jag tog det definitivt inte lugnt. Jag tog på mig mer och mer och skulle bli någon jag inte är. Det gick inte. Smickrad över att folk trodde på mig och gav mig ansvar. Det ansvaret som gjorde att jag bytte arbetsplats och hamnade i en sits jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...Jag blev liksom mobbad av min chef. 

Hur gör man då??? Vänder sig till ledningen? Som hon hade manipulerat till sig två tjänster genom? Tror inte det. Facket? Ja de var så hjälpsamma så, ett tag. Sedan tycke de att jag skulle tagga ner, i princip. 

Nä, jag utnyttjade lite kontakter, svalde stoltheten och gick rakt över gatan och sökte nytt jobb. Fick det. Gick tillbaka och sade upp mig. Den känslan. Att se fittan (förlåt mitt språk) i ögonen och säga: Du, jag säger upp mig.

Att veta att jag gav lilla madamen ett helvete med stundande sommarschema och brist på mina kunskaper. För att när människan petat mig från min tjänst, tagit av mig lönetillägget jag blivit erbjuden, fått slängt i ansiktet hur de kunde anställt mig och hur dåligt jag passade för min tjänst....Då sitter hon på ett lönesamtal och höjer mig och min kompetens till skyarna!? Apa. 

Efter år av lovord från chefer vid samtal och komma till ett ställe där jag blir sågad för att...ja, inte gjort fel alls. Det tog knäcken på mig. Jag erkänner. Det är snart fyra år sedan. 

Jag lämnade det, gick över gatan till ett annat ormbo. Jesus i himmelen var hittar de alla inkompenenta chefer??? Den nya tidens chef som ska härska genom att söndra. Slå sönder personalgrupper och kapa arbetslusten vid knäna...Jag fick höra så mycket skit. Jag blev utsatt för så mycket skit. Jag var redan knäck och hade väldigt svårt att hantera den miljön. Jag bestämde mig. När min tjänst är slut börjar jag plugga. Vad som helst, jag måste härifrån. Jag dör. Själsligt och kroppsligt. Synd, för jag gillade jobbet, gillade många kollegor. Men jag slöt mig, släppte inte in nån. De tre som gjorde mitt år där till ett helvetet slutade. Precis när jag Inte orkade mer. Vem vet om det hänt tidigare kanske jag hade varit kvar. Ett kul jobb och en fast lön.

Just det här att erkänna vad jag varit med om, hur onte det gjort och hur svag det gjort mig. Det är skitjobbigt. Men det är så. Jag tappade tron på mig själv som arbetskamrat, kollega, människa, kvinna och mamma. Jag har mått så jävla dåligt!

Jag är en vänlig själ med skinn på näsan. Jag är tuff och sjävständig. Och väldigt känslig. 

Så nu sitter jag här, min första arbetslösa vecka och tycker det är helt ok. Jag har valt det själv. Jag har istället för att gå in i väggen och bli sjukskriven pluggat mig genom min svåra period. Jag har pluggat mig bort från magont och ångest. Jag är jävlar stolt!

Att stämpla en kort period skrämmer mig inte längre. Att gå tillbaka och må dåligt på ett ställe jag inte vill vara skrämmer mig mer. Tro mig när jag säger att det var en proccess att komma hit! Jag har drabbats av ont i magen, ångest, dåligt samvete och mindrevärdskomplex. Men nu har jag betämt att det är nog med det. 

Det löser sig. Funkar inte min plan tar jag plan b. Och jag säger inte aldrig...Jag kan behöva återvända till branschen, bara inte dit eller dit.